Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mixen som skulle göra Jotti störst

Panagiotis ”Jotti” Nikolaidis har coachat Eco Örebro Basket i 15 matcher. Eco har vunnit en – mot division 1-laget Akropol.
Övriga 14 har Eco förlorat och det är förstås inget facit som placerar Nikolaidis i den främre träffen bland baskettränare i Örebro genom tiderna.

Annons

Men vem är då den bästa i ”modern tid”? Ivan Stanisak, säger de flesta basketintresserade under 30 år. Nja, säger jag. Stanisak kom som en kroatisk stormvind med ett kombinationsförsvar på ett papper i resväskan och ledde med stor noggrannhet och detta försvar som främsta vapen sitt Eco till en fullständigt sensationell inledning på klubbens första säsong i ligan, 2009. Men motståndarna ”läste” förstås Stanisaks patenterade försvar – och så mycket mer tycktes det inte finnas i den kroatiska kappsäcken.

Meritmässigt störst av Örebros coacher är tveklöst Kent Lindahl, som under 1990-talet tog sitt damlag i KFUM Örebro från medelmåttig division 1-klass till fyra SM-guld på fem år och kan ta åt sig massor av ära för framgångarna. ”Keckes” storhet låg knappast i själva matchsituationerna – i synnerhet som han där hade hjälp av världens bästa lagkapten, Anna-Lena Fahlström, som alltid gick i spetsen för och såg till att coachens order nådde fram och genomfördes. Men Lindahl var mästerlig i rollen som tränare, utrustad med en fingertoppskänsla som gjorde att hans lag aldrig tycktes helt ur form och en förmåga att få individerna i en stjärnspäckad trupp att utan gnäll acceptera underordnade roller.

Raka motsatsen var på flera sätt företrädaren i damlaget och under ett decennium KFUM-herrarnas store ledare, Joe Di Cocco. Knappast något geni på träningsplanen, knappast någon stor talangutvecklare – men oj vilken matchcoach! Utan vare sig mental tränare eller abstrakta målbilder var Di Cocco bäst när det gällde. Det tränade han sig själv – och sitt lag – i. Inte sällan ”lät” Joe matcher bli jämna in i slutminuten, bara för att han tyckte det var intressant och för att det utvecklade lirarna. Likt pingisgeniet Jan-Ove Waldner kunde han gäspa, titta på publiken och klia sig på magen fram till slutstriden, för att sedan avgöra. Både J-O och Joe tränade sig i att älska jämna matcher – och i att vinna dem.

Så för att bli Örebros bästa basketcoach genom tiderna behöver Nikolaidis bara bli en perfekt blandning av Lindahl och Di Cocco – samt göra en Fahlström av Andrew Pleick ...

Mer läsning

Annons