Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är Örebro på samma nivå

Mitt hockeyintresse vaknade med Leksand. Legendarer som Brasar, Åhlberg och tvillingarna Abrahamsson var mina första hjältar, och det var en högtidsstund för en tioåring att se dem spela i riktiga livet mot ÖIK i elitserien i slutet av 70-talet. Betongbunkern såg förresten likadan ut då som nu invändigt.

Annons

På den tiden kändes det som en utopi att någonsin få se Örebro på samma höga nivå som Leksand. Frågade runt lite i går och ingen kan minnas att Örebro någonsin besegrat de blåvita masarna i en tävlingsmatch. Därför var det med blandade känslor jag lämnade hallen i går. Örebro var bara tolv försmädliga sekunder från en historisk seger, men Leksand körde all-in in i slutet när nye amerikanen Aulin sköt och norrmannen Olimb tryckte in returen till 2–2 i spel sex mot fem.

Det kändes som ett slag i ansiktet både på spelarna och den härliga hemmapubliken som bar fram sitt lag i slutet.

Skönt ändå att Fredrik Orrsten reparerade delar av skadan med sitt tidiga segermål i förlängningen.

Det var om inte en historisk seger så åtminstone en halv sådan.

När jag var liten var Weinstock synonymt med Leksand och Martin Karlsson med ÖIK:s berömda miljonkedja.

Nu gjorde Marcus Weinstock 1–0 för Örebro och Martin Karlsson kvitterade till 1–1 för Leksand. Det om något bevisar att det är nya tider nu.

Dagens Örebro spelar på samma höga nivå som Leksand och andra gamla storklubbar i allsvenskan. En bra match eller två gör ingen sommar – eller snarare vinter i det här fallet – men 22 gör det definitivt. Örebro är inte sämre än varken Leksand eller något annat topplag i allsvenskan. Dags att vi förstår det nu.

Kul att vi vann med så mycket publik, tyckte tränaren Peter Andersson som var lättad över att laget studsade tillbaka så snabbt efter den bedrövliga insatsen mot Bofors. 3 496 åskådare var säsongens hittills bästa publiksiffra. De lär komma tillbaka. Publiken fick se mycket fysisk hockey.

Roligast: När hundrakilosbjässen Tomas Kollar manglade lille Thomas Enström som reste sig och fortsatte att fara runt som en duracellkanin.

Till sist lite reflektion: Det blev ett jävla liv efter derbyt mot Bofors när Conny Strömberg kastade klubban när Kristofer Näslund la in 6–3 i öppen kasse i slutet. BIK-tränaren Sam Hallam sade surt ”att kasta klubbor i huvudhöjd, det händer väl i lågstadiet på rasterna, sen filar man bort det beteendet ”.

Visst, man kan reagera med ilska, men jag tycker att allt för få insett det komiska i det hela. Är helt övertygad om att Conny inte kastade klubban för att skada, han skickade i väg den i ett ögonblick av spontan besvikelse. Kom på mig själv att sitta och småle åt det resten av kvällen.

På nåt sätt känns det befriande att det fortfarande finns utrymme för en bollbohem som Strömberg i den allt mer strikta och allvarliga elitidrotten. Conny är ingen superatlet och supportrarna visade pricksäker humor med sin välgjorda banderoll med texten ”Strömberg – probably the best Conny in the world” som travesterade en stor öljätte.

Conny tar sig en öl ibland, blir avstängd, kastar klubbor – men framför allt är han magisk i sina bästa stunder.

I en tid när vanligt folk inte känner igen ansiktena på lirarna i Tre Kronor behöver hockeyn profiler som Conny Strömberg.

Gissa vem som passade till segermålet i går?

Mer läsning

Annons