Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Optimistiska blir aldrig ifrågasatta

”Om en grundläggande skepticism och pessimism präglar en människas syn på sin samtid, sitt liv – ja, på själva livet – ter det sig alldeles naturligt att hon stöts bort, trängs undan, blir ett irritationsmoment.

Annons

Vad som däremot är ytterst sällsynt är att som optimist – också i optimismens allra naivaste uttrycksformer – bli ifrågasatt. Optimismen som livshållning är antingen aningslös eller kriminell, eftersom den saknar alla inslag av kritiskt tänkande och skeptisk hållning.”

Jag har snott detta citat från en blogg för ganska länge sedan eftersom jag tycker att det är ett briljant stycke text. No shit, utbrister säkert dom som för länge sedan stämplat negativ surgubbe i min panna.

Men har man en gång i tiden blivit tvingad till att i en buss full med gulsvarta BKF-lirare på resa i Tyskland stå ut med allsång av John Farnhams ”You are the voice” då vet man att foten måste sättas ned någon gång.

Har under min arbetslöshet roat mig med att läsa gamla dagböcker från början och mitten av 80-talet. Att vara ung fotbollspelare är inte lätt om man utgår ifrån de texterna. Humöret gick upp och ned som på en ägglossningsspeedad kvinna i hennes mid twenties. 1985 hade jag sex månader i helvetet. Varje dag stod det att träningen var helt jävla värdelös. Matcherna var såååå trista, planerna sååå dåliga, vädret skit och livet...Vilket liv? Sedan blev det lite bättre.

Tänk om jag hade haft någon att prata med under den tiden, någon som inte var mamma, pappa, lärare eller tränare. Det är därför jag så ofta återkommer till det här ämnet i mina krönikor. Jag vet att jag inte är ensam. I hela mitt liv har det fortsatt vara så här. Nedstämdheten kommer då och då. Jag har lärt mig att leva med den, njuter av den ibland samtidigt som den kan stärka mig. Balansen mellan de bra och sämre perioderna är det som gjort mig till vad jag är. Att få nyanserna i livet, att leva ut dom, är det som ger dig insikter som gör att du förstår livet och världen på ett mycket bättre sätt.

Vi lever i ett positivitetssamhälle där om man är kritisk blir ett hot och klassas som problem. Överallt runt oss står anställda auktoriteter och coachar om att vi måste se allt optimistiskt. En dimridå som skymmer verkligheten som den är. Så länge man inte blir gnällig, rädd och destruktiv så är den realistiska kritikern en viktig pjäs i samhället. Alla kan inte vara så. Några kan inte låta bli att vara så. Själv försöker jag nå upp till en sån nivå.

Kritikerns! Tror att dennes roll är lite extra viktig nu i juletid.

Mer läsning

Annons