Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örebro blev straffat för sina misstag

Örebro tog visserligen flyget till Norrland. Men ishockey i Örnsköldsvik är en helt annan nivå.
En betydligt högre nivå. På allt.

Annons

Med facit i hand är det alltid lätt med förklaringarna. Självklart ska Modo besegra Örebro. Självklart ska ett allsvenskt lag inte ha något att hämta i en kvalserie mot två lag som tagit 70 respektive 71 poäng i en rekordjämn elitserie.

Men självklart är inget bra begrepp att använda när så mycket psykologiska faktorer är inblandade i en kort dubbelserie med sex lag slåss om två åtråvärda biljetter till högsta divisionen.

Jag fick exempelvis det här sms-meddelandet kort före nedsläpp, skickat från en vän i Örebro med rötterna i Ångermanland. ”Förstår att du är i Ö-vik. Jag avundas dig och inser samtidigt att allt annat än seger är början till en tragedi i Höga Kusten”.

Två SM-guld. Fyra i elitseriens maratontabell. Modo är så mycket hockey-adel man kan tänka sig. Klubben har 50 säsonger bakom sig i landets högsta division och var självklart med i den allra första upplagan av elitserien 1975/76. På 70-talet var lågmälde ”professorn” Tommy Sandlin tränare och matcherna spelades i Kempehallen.

Sedan dess har klubbens namn blivit en synonym för plantskola till blivande NHL-stjärnor. Från Anders Hedberg till dagens tvillingar Sedin har en strid ström flugit över Atlanten.

För Modo är kvalserien ingen bonus. Det är bara ren pina och ångest i dess renaste form.

En promenad i centrum på matchdagens eftermiddag understryker bara att här är hockeyn allt. Och överallt. Affärerna flaggar med klubbens logga samtidigt som Expressens löpsedel skriker ut att ”Modo skakas av stjärnornas festkväll”.

För Modo finns ingen nästa match. Laget måste prestera här och nu. Något alternativ till elitserien finns inte i stan där hockey är religion.

Redan vid infarten till Ö-vik möts besökaren av Peter ”Foppa” Forsberg i helfigur på en reklamskylt. Och om Foppa är Gud är templet Fjällräven center.

I denna miljö klev alltså Örebro Hockey in för att bjuda upp till kamp. Jag vill påstå att Örebro gjorde det bra. Men straffade obarmhärtigt för misstagen. Allra tydligast när Modo kunde göra 3–1 på straff med en man mindre på isen.

Trots att Modo fick ett tidigt ledningsmål, trots att Modo utökade ledningen tidigt i andra och gick fram till 5–1 vek Örebro inte ner sig. Det ska laget ha en eloge för.

Hade Henrik Löwdahl gjort sitt tredje mål för kvällen i friläget med sju minuter kvar, vid ställningen 5–3, vet man inte hur det slutat. Då var Modo lite i gungning och suckarna djupa på läktarna. Verkligheten hade åter gjort sig påmind i hemmalagets huvuden.

Men jag måste också erkänna att Modo visade klass i flera avgörande moment. När lägena dyker upp satt puckarna distinkt. I spelet med en man mer på isen var laget effektivt. Och sedan har man klasspelare som avgör matcher på egen hand. Jag tänker främst på Ladislav Nagy och Byron Ritche.

En rutinerad back som Mattias Timander såg dessutom till att den förlorade sonen Conny Strömberg inte fick det utrymme han ville för sina puckkonster. Conny spillde ibland för mycket energi på att vara grinig. Samtidigt som han stod för matchens delikatess vid framspelningen till Löwdahls första mål. Alltså Conny Strömberg i ett nötskal.

Örebro inledde åter med Michal Zajkowski i målet. Ett psykologiskt vågspel som slutade med ett nja. Han var bra – i en period. Sedan tappade han några onödiga puckar förbi sig igen. Det håller inte på den här nivån. Ola Nilsson byttes in och gjorde ett stabilt intryck. Det självklara valet är att han startar i Växjö på lördag.

Allra sist: Ännu en nostalgisk bild har spruckit. Sandöbron är inte längre huvudvägen över Ångermanälven en bit från Ö-vik. Min barndoms höjdpunkt på långa bilresor har sedan 1997 ersatts av Högakustenbron. I dag tar vi den omvägen hem i alla fall.

Mer läsning

Annons