Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Örebro Hockey var som en avslagen pilsner

Örebro Hockey har lekt färdigt för den här gången. Efter fyra sprakande hockeyfester, med hög intensitet och mycket folk på läktarna, var bortamatchen mot Mora som en avslagen pilsner en fredagskväll.

Annons

Spelarna orkade inte mentalt ladda om efter urladdningen mot Södertälje. Det fanns inget mer att kräma ur trötta hjärnor. Det här var långt sämre än när jag såg lagen mötas i samma hall i allsvenskan i höstas. Nu handlade det mer om raggarhockey, tuta och köra.

Det börjar bli tjatigt att debattera målvaktsfrågan men det är ofrånkomligt. Med en stabil sista utpost kunde Örebro haft nio poäng efter halva kvalserien. Nu har man två och ligger sist. Ola Nilsson följde upp grodorna mot Södertälje med att skänka bort 1–0 redan efter 18 sekunder. Ett mål som skar som en sylvass Morakniv genom hela laget. Ola byttes ut efter 3–1 och inhopparen Michal Zajkowski gjorde en klart godkänd insats. Moras sista två mål kom i tom bur. Jag förstår att tränaren Peter Andersson ville få till en förändring men som han själv konstaterade: Det går inte att trolla med något som inte finns.

Det är konstigt att Örebro aldrig kan få fram en riktig målvakt. Historien är full av floppar. Målvakter som spelat briljant i andra lag. Tore ”Gutten” Wåhlberg, Håkan Hermansson, Jacob Gustavsson, Patrik Hofbauer och inte minst gåtan Mark Owuya som snart debuterar i Tre Kronor. En som faktiskt lyckades hyfsat, gamle kvalhjälten Bengt Höglund, fanns på läktaren i går. Men han fick en spark i baken som tack för det allsvenska avancemanget. När jag letar i minnet är det egentligen bara Hardy Åström och NHL-lånet Trevor Kidd som presterat på allra högsta nivå under de 35 år som jag häckat i betongbunkern och då var Örebro ändå bara en parantes i deras karriärer.

Utan en bra målvakt går man inte upp i elitserien. Så enkelt är det.

Men vi ska inte bara hänga målvakterna. Det finns fler besvikelser. En sådan är rutinerade backen Christoffer Norgren. Den förre Skellefteå-kaptenen har inte levt upp till förväntningarna även om han ursäktas av sin långtidsskada. Jag hoppades att Norgren skulle kliva fram i kvalserien, men så har inte skett. Har – 4 i plus/minus-statistiken. Icke godkänt. En annan som inte levererat är måltjuven Pär Edblom som ännu inte svarat för en enda poäng i kvalserien. Bara för att ta två exempel.

Samtidigt är det svårt att såga ett lag som redan överträffat sig själv. En bättre skola än kvalserien finns inte för många av de unga lirarna och det har visat sig genom åren att det är sällan ett lag går upp redan på första försöket. Växjö, som skrällvann borta mot Södertälje i går, var chanslösa första två vändorna i kvalserien. Nu har laget den erfarenhet som behövs och det kan bli tredje gången gillt för smålänningarna.

Till sist: När jag blickade ut över lilla skokartongen FM Mattsson arena får jag en flashback från slutet av 1980-talet. Just i den här hallen, som på den tiden hette Smidjegrav, blev jag en gång uppläxad av självaste Leif Boork.

Boorken hade misslyckats som förbundskapten för Tre Kronor i VM 1986 och börjat om i Mora. En riktig bombvärvning som hela hockey-Sverige pratade om och jag minns att han i någon tidning mannekängade i knätofs och Dalarnas landskapsdräkt.

Det hindrade inte dåtidens ÖIK, med världsmästaren Lars Molin och tränaren Dick Yderström i spetsen, att resa till Mora i en tidig höstmatch och vinna med 5–3. Boork såg surmulen ut på presskonferensen efteråt och som ung och oerfaren journalistrookie med 80-talsslingor i håret blev jag nog lite skrämd av hockeyoraklets bistra uppsyn. Kastade ur mig den inte helt genomtänkta frågan:

– Är det om två år ni ska spela i elitserien?

Tystnad.

Boork spände ögonen i mig, och svarade lugnt:

– Ja. Klockan 12.

Brukar inte rodna, men gjorde det då. Som man frågar får man svar. Sen var det liksom inte lönt att öppna truten något mer.

Mer läsning

Annons