Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖSK föll - men vann sin heder

Efter 17 minuter mot serieledaren Helsingborg var ÖSK nere för räkning. Men då började ÖSK slåss för sin heder.
Trots förlusten i toppmötet tycker jag det var den stora poängen.

Annons

När spelprogrammet spikades i vintras var denna torsdag vikt för ett toppmöte. Att det utspelade sig på Olympia var däremot långt från förhandstipsen. Finalreprisen IFK Göteborg-AIK var plötsligt en krismatch.

Det var som om skåningarna själv inte trodde det var sant. I HIF:s förhandssnack på storbildsskärmen sa man ”vi har valt att kalla detta en toppmatch – för att det verkligen är en toppmatch”.

Sedan började hemmalaget med vinden i ryggen. Efter HIF:s två första avslut stod det 2-0. Och scenerna från förra Skånebesöket i Malmö var kusligt närvarande.

ÖSK kom åter till spel för att anfalla framåt. Och straffades brutalt bakåt. Igen efter två individuella misstag.

Vid första målet kolliderade Kihlberg och Bedoya på mittplan så att HIF fick kontraslå. På det andra blev backlinjen sårbar när man låg högt upp i plan.

Typiska mål som ett bortalag brukar kunna straffa ett hemmalag med.

Men nu är Sixten Boström inte lagd för grisfotboll. Jag kan med ena hjärnhalvan älska den positiva inställningen men med den andra cyniskt tänka att lite mer tråkfotboll vid en svår bortamatch inte kunde skada.

Kusligt likt var också synen av hängande ÖSK-huvuden. Laget var klart skakat över att så billigt blivit straffat igen. Men just då, i den vidriga snålblåsten utan nåd, inföll den stora skillnaden.

ÖSK vek inte ner sig mera. Man ruskade av sig obehaget och började jobba för sin förlorade heder.

Efter paus var scenförändringen påtaglig. Plötsligt vann Kihlberg närkamper. Plötsligt fick Bedoya med sig bollen. Plötsligt var ÖSK ett hungrigt lag med närkontakt i varje duell.

Paulinho visade målnäsa igen och självsäkra HIF blev lite, lite osäkra i sin egen borg. Med lite tur, eller snarare bättre precision i inläggen, hade ÖSK kunnat få med sig en poäng hem.

Jag säger inte att HIF vann orättvist. Laget visar en enorm stabilitet över hela planen med ett extra plus för briljante mittfältsmotorn Marcus Lantz. Det försprång HIF skaffat sig i allsvenskan kommer att bli mycket svårt för andra lag att äta in.

Men ÖSK visade moral som lyckades göra match av en matchbild som vi så många gånger förr sett laget  vika ner sig i.

Det är god egenskap att bära med sig och plocka fram under den fortsatta säsongen. För liknande situationer kommer garanterat att uppstå eftersom Boström alltid utgår ifrån att anfall är bästa försvar.

NA:s avslöjande att landslagsanfallaren Jerry Bengtson från Honduras är på ingång till ÖSK är bara ytterligare ett tecken på att klubben förbereder sig för spelartapp i sommar. Och än en gång beskrivs garderingen som en utpräglad central anfallare.

Olsen, Paulinho och Staaf finns redan i truppen. Ingen vill säga något – men allt agerande från ÖSK skriker ut budskapet att Kim Olsen är på väg hem till Danmark i förtid av sociala skäl.

Något annat kan inte motivera klubbens handlande.

Allra sist: Dagens vemodigaste ögonblick inträffade fem mil från Olympia. På vägen ner guidade jag kollega Brändh genom min barndoms marker i Max Lundgren-land. Vi åkte via Åshöjden och Örkelhöjden bara för att finna att både Bagarns motell och Edwards klassiska hemmaplan förpassats till historien.

Förbryllad googlar jag fram att förlagan till de klassiska böckerna, Åsljunga SK, har gått i graven. Och denna vår återuppstått hos ärkerivalen under samlingsnamnet FC Örkelljunga.

En hel Bustergeneration gråter.

Mer läsning

Annons