Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

ÖSK svarade för sin egen förnedring

På förhand var jag mest nyfiken på de nya spelarna. Efteråt mest besviken – på de gamla.
Årets ÖSK-premiär var den märkligaste jag någonsin sett.

Annons

2004 förlorade ÖSK hemma mot Halmstad i allsvenskans öppning med klara 5–2. Det var en sån där match där till och med skott från mittlinjen seglade in över John Alvbåge. Där Halmstad hade typ fyra avslut men ändå gjorde fem mål.

Fram tills nu har den levt i mitt minne som premiärmatchen alla ville glömma.

Efter årets första 45 minuter har en ny skrivit in sig i historieböckerna. Det stora haveriet mot Åtvidaberg. Den allsvenska nykomlingen förnedrade ÖSK.

Nej, fel av mig. ÖSK förnedrade sig själv.

Gästerna tog bara tacksamt emot hemmalagets generösa bjudningar. Inte bara en gång utan flera. Allra värst var Åtvidabergs tredje mål då Magnus Wikström och Samuel Wowoah i olika omgångar nickade fram bollen till motståndare som till slut inte kunde undgå sätta bollen bakom en paralyserad Jonas Sandqvist.

Jag har aldrig sett ett så oorganiserat försvarsspel som det ÖSK visade upp före paus. Rutinerade Magnus Wikström bredvid debutanten Boris Lumbana var kombinationen som inte höll tätt centralt. Wikström kom på mellanhand och blev överspelad i djupled. Passningarna gick snett. Och i början av andra halvlek snackade den vänlige lagkaptenen till sig ett gult kort. I sån obalans har jag aldrig sett honom förut.

Å andra sidan var han långt ifrån ensamt ansvarig till kraschen. Samuel Wowoahs vänsterbackplats såg jag bara i matchprogrammet. På planen var han rena rundningsmärket.

Och stjärnförvärvet Tobias Grahn verkade ha tappat bort kartan över sin nya hemmaplan Behrn arena. Han var helt vilse i positionsspelet och hade stor del i att en övergiven backlinje gång på gång ställdes inför svåra val. Med sin rutin borde han tidigare kunnat läsa av var bristerna fanns. Nu lämnade han sina betydligt mer orutinerade mittfältskollegor Mohammed Saeid och Armend Alimi åt sig själva. De var småfinurliga framåt men skänkte heller ingen trygghet bakåt.

Det gjorde definitivt inte debuterande målvakten Jonas Sandqvist. I första halvlek fastvuxen på sin mållinje, i andra ett par utrusningar som fick publiken att kippa efter andan. Minst en borde nog också gett Åtvidaberg en straff. Inget högt odds på att Tomer Chencinski får chansen i bortapremiären mot Mjällby på påskafton.

Om helheten var urusel fanns det ändå positiva inslag. Hela lagets uppryckning på slutet. William Atashkadeh visade sitt enorma målsinne och var länge den som på egen hand räddade ÖSK kvar i matchen. Den skadedrabbade anfallaren kan få sitt stora genombrott i år.

Mittfältaren Daniel Bambergs inhopp lovade också mera. Och Patrik Haginges outtrötteliga slit upp och ner längs högerkanten höll så när på att ge ÖSK en poäng i slutminuterna.

Tidigare år har NA-sporten alltid Krav-stämplat ÖSK inför säsongsupptakten. Ett försök att varudeklarera laget utifrån kända fakta och ge en realistisk bild av vad publiken kan försvänta sig.

Det lät vi bli inför årets premiär. Uppdraget kändes helt enkelt omöjligt med nio nya spelare i truppen och fjolårets svaga insats i minnet.

Jag kan inte påstå att jag blev mycket klokare efter detta. Men min grundsyn är fortfarande förväntansfull.

Det finns oerhört spännande individer i årets upplaga. Men det är uppenbart att det kan ta tid innan Sixten Boström får alla att fungera som ett sammansvetsat lag.

Allra sist: Någon allsång skapade knappast nya inmarschlåten ”Elden inuti”. Men den gav viss stämning. Och Kubanerna var matchens behållning även om ramsan ”SM-guld, SM-guld” kändes aningen avlägsen denna kväll.

Och en sak kändes mycket bekant. Förre landshövdingen Sigvard Marjasin satt åter på sin läktarplats. Då vet man att allsvenskan startat.

Mer läsning

Annons