Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På väg mot en historiskt usel allsvenska

Även fast ÖSK just nu ser ut som ett bottenlag så kan Sixten Boström och hans spelare ändå hitta en positiv sak i det höstmörker som har lagt sig över fjolårets serietrea: det ska extremt mycket till för att man ska åka ur allsvenskan.

Annons

Att Trelleborg och Syrianska ska få maximal utdelning, samtidigt som ÖSK inte vinner någon av de återstående fyra matcherna känns som en utopi.

Likväl är ändå årets upplaga av Örebro Sportklubb på väg mot en historiskt usel allsvensk säsong. I skrivande stund är man uppe i 14 förluster. Senast det var så stora siffror i förlustkolumnen var 1999, då det blev 15 förlorade matcher. Dessförinnan får man backa till 1947, då ÖSK förlorade 16 gånger.

Syrianska tog sista chansen och ÖSK förlorade för andra gången den här säsongen sin femte raka match. Jag vet inte vad som är svårast att greppa: att ÖSK på de 14 senaste matcherna har 10 förluster – eller att man emellan de båda negativa trenderna fick ihop fyra raka vinster.

Hemmalaget inledde så inspirerat som varje tränare vill se av sitt lag när tre poäng så desperat är ett måste. Syrianska trampade på direkt från första spark och kom lätt förbi på kanterna och kom till mängder av bra målchanser. När Nahir Oyal smällde in 1-0 i den 24:e minuten trodde jag matchen var avgjord. Nej, jag är inte närkingskt negativ. Jag gick bara på den bistra statistik som säger att det var den nionde gången under årets säsong som ÖSK hamnade i underläge – under de åtta tidigare tillfällena har man förlorat.

Och det kunde mycket väl varit både 2-0 och 3-0 i halvtid. Det nykomponerade mittförsvaret Patrik Haginge och Eidur Sigurbjörnsson hade stora problem mot de betydligt större och tyngre motståndarna Dinko Felic och Razak Omotoyossi. Och ÖSK fick inte till något spel alls. Det var stressat och ängsligt. Men, så fick man en straff, efter att Omar Jawo var onödigt klumpig i luften mot Riku Riski och helt plötsligt var det 1-1. På ett så där underbart ologiskt sätt som det bara kan bli i fotboll. Som Sir Alex Ferguson så träffsäkert sa efter att Manchester United vände Champions league-finalen 1999 mot Bayern München på stopptid: ”Football, bloody hell.”

Den andra halvleken blev sedan mer eller mindre sjövild. Syrianska gjorde visserligen 2-1 tidigt, men efter dubbelbytet som innebar att Magnus Kihlberg och Valdet Rama äntrade planen började ÖSK få tag i spelet, samtidigt som Syrianska blev ängsliga. Kihlberg hade kanske tur som fick vara kvar på planen efter bråket med Jawo, men samtidigt visade han ändå lite klassisk jävlar anamma, något som saknades innan. ÖSK skapade mängder av lägen. Nordin Gerzic träffade ribban, via Dwayne Millers fingertoppar. Patrik Haginge nickade i samma ribba efter hörna. Marcus Astvald fick ett mål avvinkat för en hårfin offside. Men ÖSK får jobba hårt för sina mål. Det är så det har sett ut i år. Sharbel Touma spikade 3-1 – vilket då var lika ologiskt som när ÖSK kvitterade, men sett över hela matchen kändes det rättvist. Och ÖSK har nu jobbiga 2-11 i målskillnad på de fem raka förlustmatcherna.

Härnäst väntar en jobbig bortamatch mot Trelleborg. Men därefter väntar särklassiga jumbon Halmstad på hemmaplan. Allt annat än tre poäng där vore en stor skräll.

Till sist kan jag inte låta bli att fundera på värvningen av Brunet Hay Pino. I slutet av matchen valde Sixten Boström att spela med Riku Riski som center. Snacka om att underkänna Pino totalt. Om han inte håller för att ens kastas in i slutet på en match vid underläge, då undrar jag varför han plockades in från första början.

Mer läsning

Annons