Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sjukare än så här blir det inte

Febertopp och rena klimakteriet-svettningarna på min resa i Toronto. Eviga trumsolon i skallen och Ipren lika ynkligt som att försöka välta Godzilla med sytråd.
Med de härliga förutsättningarna klev jag natten till fredag in i Air Canada Centre i Toronto för att se min första NHL-match i Kanada.

Annons

Min senaste erfarenhet av NHL i Nordamerika var för fyra år sedan när jag såg Rangers i Madision Square Garden mot Peter Forsbergs Flyers. Då gjorde publiken allt annat än såg på ishockey. Skrek ”goalie” lika förvånat som om de såg ett ufo varje gång målvakten räddade och sjöng Metallicas Seek and destroy när fjärdelinen var inne och pumpade musten ur motståndarna. Det var den nivån.

Men Toronto Maple Leafs-Montreal Canadiens blev något helt annat.

Det blev den ultimata upplevelsen. El clasico ner i toaletten. Spola.

Jag vet att det är lätt att spåra ur och slitas med i upplevelsen när man sitter och skriver direkt efter en match. Men i det här fallet är jag så trött att hjärnan bara vrålar mitt i trumsolot: Sov!

Som gammal hockeybildssamlare undrade jag många gånger hur hårt febern verkligen slog där i arenen. Förutom 116 andra skrivande journalister på pressläktaren hade jag intill mig gamla superhjältar som Felix Potvin, Ray Ferraro, Pat Verbeek och Craig MacTavish.

Nostalgichock modell det grövsta!

Svetten sprutade igen.

Påminde mig själv vid upprepade tillfällen om att inte fråga om autograf. Då väntar enligt NHL:s stenhårda mediareglemente rättsliga följder. Det vore oskönt.

I stället in på toa och kasta kallvatten i ansiktet. Ner med hissen sex våningar i pressrummet som var ännu sjukare. Nu ljuger jag inte. Möjligen hallucinerar jag lite, men känn på det här ”pressfikat”, som vi brukar säga i Sverige.

Fri ösning: Jättestek på pinne a la grillfest i Asterix, tre andra varmrätter, sju olika pizzasorter, sallad med tre olika brödsorter, bakelse och kaffe/te, tio olika läskedrycker (fem i tapp), lemonad, glasstrut (typ Tipp-topp), popcorn, baconchips, saltade kringlor och vatten.

Jag skickade i mig som en utsvulten hund. Min tre mackors-skandal på Behrn arena under en ÖSK-match var bara en förrätt. Väl medveten om att Toronto brukar kallas världens bästa stad. Men knappast den billigaste.

Ni kommer snart få läsa mycket i NA om min resa här borta och Örebros bäste hockeyspelare Calle Gunnarsson som jag följer under några dagar i Kanada. Att pressen är bitter för de senaste fem-sex tunga åren förstår jag.

Såg inte en enda journalist i min egen ålder på läktaren. Näst yngst kunde varit min pappa. Här minns man hjältar och stora segrar. De finns inte än i den här upplagan av Maple Leafs. Det är troligtvis därför de nya tröjorna supportrarna bär oftast är namnlösa på ryggen medan de som är några år äldre kryllar av Sundins, Gillmores, Clarkes och Josephs.

Sjukast av allt? Inför matchen när hela arenan släcktes ner och hela isen förvandlades till en 3D-film som visade hur flytande vatten intill en brygga blev till is i Air Canada Centre. Som Cosmonova. Jag såg det så i alla fall. Vågade knappt fråga grannen från Yahoo Sports vad som hände. Tryckte i mig min femte Cola och var rätt nöjd med den där feberslängen ändå.

Mer läsning

Annons