Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Supportrarna är med på förvandlingståget

Minuterna efter slutsignalen i ABB Arena sitter jag i pressrummet och kliar mig i skallen.
Framför mig sitter Örebro-tränaren Peter Andersson och säger att han är supernöjd med större delen av matchen. Bredvid sig har han Västerås-tränaren Mats Waltin som nästan ber om ursäkt för segern.

Annons

Att analysera en match där laget som förlorar med 1–4 till stora delar äger matchen känns...konstigt. Nästan omöjligt.

Men så var det.

Ytterligare ett bevis för att ishockey ganska ofta är en ologisk sport där en sjujäkla målvakt kan avgöra allt. Västerås hade en sån snubbe i går. Johan Gustafsson, en 18-åring från Köping. Han spelade som om han hetat Jonas Gustavsson och haft Monstret som smeknamn.

Örebros svit med elva raka bortamatcher utan förlust under ordinarie matchtid fick nu ett slut. De marginaler som laget tidigare haft med sig hade man nu emot sig. Framför allt saknades skärpan i avslutningarna. Johan Adolfsson och Marcus Andersson brände jättelägen i början av andra perioden, och den berömda förstafemman med stjärnkedjan Conny Strömberg, Henrik Löwdahl och Johan Sjödell-Wiklander såg inte alls lika rapp ut som tidigare.

Tredje tuffa matchen på sex dagar tog ut sin rätt.

Även Zuccé-Zacke, målvakten Michal Zajkowski, har sett mänsklig ut på sistone. Kanske inte så konstigt med tanke på att han stått 23 matcher i följd och pepprats med närmare 700 skott. Mot Sundsvall på söndag får Zajkowski äntligen vila. Då vaktas kassen av inlånade Ola Nilsson. Det är redan bestämt.

Matcherna mellan Västerås och Örebro brukar präglas av hat både på och utanför isen. Men torsdagens möte var nog det mest beskedliga jag upplevt. Snällt och välkammat på isen. Enda gången det tände till var när Emil Axelsson fick in en pärla på Jason Walters i tredje perioden, men det sporrade mest hemmalaget.

Örebros nya supporterklubb 14-3 hyllas för sin nya, positiva läktarsång.

Det känns som även supportrarna är med på klubbens förvandlingståg från en division 1-ankunge till en vacker allsvensk svan.

Det är bra att supporterklubben, med ordförande Markus Gustavsson i spetsen, tar tag i svineriet och renar ut rötäggen ur leden.

Ungefär 80 procent av läsarna på na.se tycker att det är rätt att stoppa bortaresorna så länge det finns en klick människor – vägrar att kalla dem fans – som förstör och svärtar ner Örebros rykte.

Jag har många gånger under årens lopp skämts på pressläktaren över att vara örebroare på bortamatcher. När lagen möttes förra vintern möttes jag av polisbilar, blåljus och hundpatruller redan när jag anlände till ABB Arena samtidigt som Örebro-supportrarna stormade in i arenan. Det var könsord, nedvärderande slagord, inkastade toarullar och hata, hata, hata i en salig röra från läktarplats.

Annat i går. Cirka 150 Örebro-supportrar skrek övervägande positiva ramsor och enda gången som det hettade till mellan de båda supportergrupperna, mellan andra och tredje perioden, kom Farbror Polisen farande med barsk blick. Det räckte för att det skulle lugna ner sig.

Rivaliteten mellan olika klubbar är viktig och ska bevaras, idrottens nerv bygger på den, men man behöver inte hata motståndaren så intensivt för det.

Jag är glad att Örebros hockeysupportrar kommit till den insikten.

Mer läsning

Annons