Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidig rivstart - rätt steg mot toppen

Årets allsvenska är både rekordtidig och rekordlång. Trots det är det kanske viktigare än någonsin att få till en bra start för ÖSK.
Då passar det förstås utmärkt med en stabil 2-0-seger mot nykomlingen Åtvidaberg.

Annons

En gång i tiden fanns ett Facit för framgång i svensk fotboll. Det stavades ÅFF. Företaget som tillverkade kontorsmaskiner för hela världen pumpade in sina pengar i klubben.

Åtvidaberg vann Svenska cupen 1970 och 1971. Och blev svenska mästare 1972 och 1973. Man besegrade storlag som Bayern München och Chelsea i Europacuperna. Och halva landslaget hade sitt fotfäste i det lilla samhället i Östergötland med namn som Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson, Benno Magnusson, Kent Karlsson, Janne Olsson för att bara nämna några legendarer.

Med andra ord hög nostalgifaktor. Det märktes också i pressrummet. Jag har aldrig sett en nykomling dra så många journalister till Behrn arena.

Men för dagen tillhör framtiden ÖSK. Det fanns många anledningar till mungiporna uppåt. Bitvis flöt spelet riktigt bra, ja egentligen förbluffande bra för att vara en match i mitten av mars. Men så är ju också Behrn arenas konstgräs betydligt mer lämpat för den här årstiden än vad nationalstadion Råsundas bedrövliga underlag i helgen visade upp.

Den minnesgoda NA-läsaren fick nu också uppleva hur Sixtens budord om anfallspel ser ut i praktiken. 1-0 var hämtat ur instruktionsboken. Marcus Astvald kom i andravåg bakom Kim Olsen efter vackert förarbete från vänstersidan av Porokara och Wowoah. Ett passningsspel som inte hade gått hem på vilket underlag som helst denna premiäromgång. Och just på den punkten måste svensk fotboll förbättra villkoren avsevärt om det ska vara någon mening med att starta tävlingssäsongen tidigare på året.

Desto roligare att se hur just ÖSK:s två mål mot Åtvidaberg kom till. För en av de detaljer som det syndades en hel del med förra säsongen var den att fylla på med egna spelare i offensivt straffområde. En ensam Kim Olsen blev ett allt för lätt byte för motståndarnas försvarare. Yttrarna Porokara och Astvald blev oftast kvar ute vid kanterna och mittfältet hann inte med att fylla på framåt.

Mot Åtvidaberg fick vi nu se hur Porokara, och framför allt Astvald, ständigt kom till Olsens understöd. Och mittfältet såg rappt ut med outtröttlige Bedoya och spelfördelaren Gerzic i härligt samspel. Jag tyckte till och med att slitvargen Nordback såg mer distinkt ut i spelet.

Att kloke veteranen Magnus Kihlberg finns som sparkapital behöver inte vara av ondo. Hans mer fysiska och defensiva kvaliteter kommer att behövas i många andra matcher. Kanske främst på bortaplan där ÖSK inte kan räkna med att föra spelet på samma vis som mot Åtvidaberg.

Men det fanns fler glädjeämnen. Kim Olsens mål var inte bara vackert. Det var också viktigt att den centrale anfallaren fick utdelning direkt. Han har press på sig att leverera, särskilt med tanke på att de tänkta vikarierna inte står på kö. Målskyttet är och har varit försäsongens stora frågetecken. En match suddar inte ut det, men gårdagens seger skapar i alla fall lite skön arbetsro.

Ofta brukar man mumla att säsongen är lång och tidiga segrar inte är så mycket att dra för stora växlar över. Men efter att ha tittat i ÖSK:s spelschema är jag övertygad om att inledningen kommer att få större betydelse än vanligt. Under de första åtta omgångarna möter man bland annat Mjällby (h), Gais (h), Gefle (b), BP (b) och Halmstad (h).

Jag vet att allsvenskan är oberäknelig. Men om ÖSK ska finnas med i den där tabelltoppen man vill tillhöra måste det bli övervägande trepoängare den första spelperioden.

Allra sist: Om Havvas inmarschlåt ”Jag vill se Örebro” säger jag bara på ren norrländska –huvva!

Mer läsning

Annons