Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut var Lif äntligen hemma

Premiärmatch i dubbel bemärkelse. Då var Lif Lindesberg först fortfarande helt borta.
Men efter slutsignalen kändes det ändå som om Lif äntligen kommit hem för att stanna.

Annons

”Same same but different” är ett uttryck som mycket väl kan beskriva den nu startade elitseriesäsongen.

I princip samma trupp som vandrade ut ur Idrotthuset i Örebro en vacker vårdag tågade nu in i den nya hemmahallen Lindesberg arena.

Till samma musik. Presenterade av samma speaker. Klädda i samma brandgula tröjor och jag inbillar mig att stora delar av samma publik som tidigare pendlat söderut nu satt på läktaren. Och alla vi runt omkring togs emot av samma vänliga ideellt arbteande funktionärer.

Den stora skillnaden fanns förstås vid sidan av planen. Och då tänker jag inte på den nybildade supporterföreningen Lif United som var ett trevligt inslag på läktaren.

Nej, den stora ledargestalten Herman Arenvang har tagit klivet utanför linjerna och stod nu vid plaststolarna med ett grönt timeout-kort i sin hand och rådgjorde med tränarkollegan Mikael Martinsson. Inga yviga gester, inga hårda ord. Och framför allt ingen utskällning till en skytt som slängt iväg ett yvigt skott.

Även om hemmaspelarna nog förtjänade en eller annan hårtork efter sin mycket bleka första halvlek.

Lif inledde med storstjärnan Tobias Warvne på bänken – ett medvetet taktiskt drag ”för att smyga igång matchen” som Herman förklarade det efteråt. Tyvärr inget lyckat drag.

Alla såg att Lif smög igång. Tyvärr gällde det både i anfall och försvar. Skövdespelarna tilläts ta kommandot i alla situationer och den så ifrågasatta målvaktsposten i hemmamålet läckte som ett såll. De första 20 minuterna räddade Sebastien Ehnevid bara två skott. 20-årige Filip Ahlström debuterade med att också rädda två skott innan pausvilan kom som en befrielse.

Då saknade jag allra mest en Herman Arenvang som självklar fältherre – på planen. Varken nyförvärvet Mikael Johansson eller Binai Aziz fick anfallsspelet att stämma i dirigentrollen. Obefintliga försök till egna avslut och stor tveksamhet i passningsspelet.

I andra halvlek verkade det som om Lif-truppen bestämt sig för att åtminstone lämna hemmapremiären med hedern i behåll. Plötsligt fanns ett annat spring i benen. Plötsligt blev försvarsspelet tätare. Plötsligt räddade Ehnevid alla möjliga – och en del omöjliga – skott.

Och det fanns ett avgörande ögonblick som jag tror väckte alla i den fullsatta hallen. Dener Jaanimaa kastade sig in på linjen och lyckades liggande i luften knorra bollen med knapp styrfart i mål. Urläckert av den hårdskjutande niometersspelaren.

Målet betydde 22–24 med kvarten kvar. Lif hade fått upp vittringen på poäng. Och publiken rycktes med så till den milda grad att de skjutbara långsidesläktarna gungade i takt med applåderna.

Lif hade ledningen för första gången i sista minuten. Och det är så typiskt handboll att en till synes avgjord match kan vändas och sluta i sådan dramatik.

Seger hade kanske varit för bra. Oavgjort måste nästan ändå ses som en seger med tanke på hur första halvlek såg ut för Lif.

Och om man nu ska tala om någon avgörande skillnad från fjolåret så var det nog Dener Jaanimaa. Inte bara för att han gjorde sju mål. Nej, mest för att tränarduon visade honom ett så stort förtroende att få fortsätta ta avslut hela andra halvlek.

Allra sist: Innan matchen träffade jag Mr handboll på läktaren. Börje Larsson var på plats för att se sin första hela match sedan sjukskrivningen. ”I alla år har jag drömt och jobbat för att få se elitseriehandboll i en fin hall i Lindesberg. Klart jag måste vara här”, sa han rört.

Jag kan inte tänka mig att han gick hem besviken.

Mer läsning

Annons