Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till slut var Zlatan på plats

Vi stod vid ett vägskäl, där sommaren tar slut. Men det pratades om annat än sommarens sorti. En grånad svensk förbundskapten, som alltid varit grå men på sitt sätt framgångsrikare än någon föregångare, hade löpt en sorts medial gatlopp i alla möjliga forum – ”tänker du sitta kvar om ni får stryk?”.

Annons

Som att i förtid utmäta ett straff för ett brott ännu icke begånget.

Det var en lördag som vibrerade lågt av en underton om något som höll på att ta slut.

En era, sas det. Efter fem raka slutspel skulle allt ta slut, ett öde beseglas, hoppet brinna inne inför 41 000 hungriga ungrare på legendariske Ferenc Puskas egen stadion i Budapest.

Men svenska fotbollslandslag lägger sig sällan ner och dör. Ja, alltså, om vi bortser från de där kvinnorna som gärna berättar om allt de ska vinna men som alltid blir små rädda flickor när pengarna ska placeras där munnen är.

Kim Källström är en vänsterfot. Inte så mycket mer. Har i alla fall inte varit så mycket mer. Men i går var det den vänsterfoten som dirigerade trafiken på den ungerska planhalvan. Den passade, sköt, skruvade, chippade, knorrade långt som kort. Den hittade Olof Mellbergs huvud med en exakt hörna, och Mellbergs huvud hittade målet.

Och Sverige gjorde det som Sverige gör bäst. Låg rätt, gjorde laget till en maskin som stryper ytor, som stressar sönder tanken i huvudet på den motståndare som råkar ha bollen.

Första halvlek var en väl dresserad hund. En kliniskt utförd apportering, hämtad ur Lagerbäcks pärm.

Hela veckan hade handlat om ett knä. Ett av Zlatans två. En smått bisarr fixering. Det var skadat, det var kris, och vad sa Barcelona? När det kom till kritan fanns han med, och det kändes som mycket luft om ingenting. Det var inte hundra procent Zlatan som var där, men också en mindre del av allt den mannen kan är ett tillräckligt hot mot nästan vilket försvar som helst.

Strax efter paus, då Ungern borde ha hunnit samla sig, då åtminstone jag trodde att det skulle bli jobbigare – då radade det svenska laget upp chanser till 2–0. Kim Källström, som trots allt kanske är på väg att bli något mer och större, prickade ribban med högerfoten. Johan Elmander glömde för en stund att han kanske aldrig mer kommer att göra mål, och var närmare att lyckas än på länge.

Och Mikael Nilsson, högerbacken, var nere på kortlinjen och serverade Samuel Holmén som smekte bollen precis över ribban. Holmén och Rasmus Elm och Behrang Safari är det generationsskifte som Lagerbäck ofta får höra att han aldrig genomför. Ola Toivonen, Marcus Berg och Emir Bajrami står utanför och väntar.

Någonstans har det här kvalet varit det kval där vi fått tillbaka för varje rättstuds vi haft i fem föregående, som för gammal ost. Vi har missat straffar, enkla misstag har kostat tunga mål. En straff från ingenstans när allt såg rätt och bra ut. 1–1 och så oändligt mycket längre till Sydafrika.

Men så var han där. En mottagning, ett motlägg och mål med magen. Matchens sista var inte ens en spark, men ett mål. Inte det vackraste Zlatan Ibrahimovic gjort, men ett av de viktigaste för svensk fotboll.

Mer läsning

Annons