Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tivolistämning i betongbunkern

Annons

Tivolistämning i den gamla bunkern i går. Två och ett halvt tusen örebroare, en klack värd namnet. Jag kände det som att en tro på ishockey i Örebro återföddes. Och laget var ett lag som stod upp emot förhoppningarna.

Pengar pratar. I klarspråk är det just den styrkan Örebro Hockey äger i ordföranden Mikael Fahlander.

En man med ekonomiska muskler som brinner för en förening och som är nästan sjukligt fixerad vid missionen att lyfta klubben ur träskserierna. Det var länge sedan jag stötte på en så helt igenom och uppenbart lycklig människa som Fahlander efter slutsignalen i går.

Folk med tjockare plånbok än andra är i landet lagom alltid tacksamma föremål för avundsjukt häckel. Mikael Fahlander har fått sin beskärda del efter tre playoff-missar under tre år som ordförande, och får givetvis en och annan extra dyngsmäll eftersom han inte håller inne med obekväma åsikter.

I veckan gav Fahlander prov på en viktigare sida än den som visar saldot på bankkontot. Modet att stå upp för sin klubb. När cirkusen runt playoff-lottningen rullade i gång sa många att lägg ingen energi på protester, förbundet ändrar sig aldrig..

Fahlander lusläste reglementet, argumenterade skickligt och fick rätt. Sånt gillar jag mer än pengar.

Pengar och energi är en grund som inte duger att vara utan i Cirkus Hockey. Men dyrt köpta meriter vinner inte matcher. Ishockey är ett enkelt spel, men precis som med riktigt bra rockmusik är det enkla det som är svårt att göra bra. Var och en måste ha klart för sig vad bandet vill och sin egen roll i det. Hur det vill låta, hur det ska svänga. Basisten måste inte var bäst i världen, men han måste vara rätt basist. Och när det ska liras solo så ska det liras solo på rätt ställen.

Inte mitt i versen i egen zon.

Jag har aldrig sett ett lag så totalt ändra kurs bokstavligen över natten som när två gånger Andersson klev in i Örebro Hockeys bås för någon månad sedan. Det var en orkester som plötsligt fick noter och började lira samma låt.

Nu väntar turnéns stora spelningar. Kvalserien. En och annan falsk ton får vi räkna med, men vi kommer åtminstone att känna igen melodin från gång till gång. Och det är något att sätta ett litet hopp till.

Örebro Hockey går inte in mot något lag i kvalserien som storfavorit. Det är bra. Det kan föda den där diffusa vi-mot-hela-jävla-världen-känslan. Den som mer är ett tillstånd än något som går att ta på eller förklara.

Om Örebro Hockey ska ta den enda allsvenska plats som står till förfogande är total och hängiven lojalitet inom gruppen kravmärken. Bättre än så är inte spelarna, men sämre än så är inte laget på bra dagar. I en kvalserie räknas inget annat än bra dagar, och ett lagom mått av tur.

I det senare tänker jag på skador, sjukdomar och annat som inte är direkt påverkbart. Inte stolpe-in eller stolpe-ut eller domare som ... ja, ni vet. Den sortens tur och otur är i hög grad möjlig att påverka.

Peter Andersson är en fruktansvärd vinnarskalle. Jag vet, vi växte upp ihop. Och jag är inte ett dugg förvånad över att han som spelare vunnit titlar i Sverige, Tyskland, Schweiz och Italien. Alltid i ledande roller. Frågan är i vilken mån Peter förmår plantera den instinkten i ett tjog spelare. För det är en instinkt att alltid vara beredd att göra vad situationen kräver. För Att Vinna.

Det finns tecken på att den instinkten är på väg att växa in i laget.

Ishockey är ett enkelt spel och i hög grad en mental tuppfäktning i fysisk form. Ett basalt, instinktivt herre-på-täppan-tänk råder, och vill mest är närmaste vägen till seger.

Huddinge, Nybro och Tingsryd är klara. De tre och Örebro kan vinna kvalserien.

Mer läsning

Annons