Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre Kronor har mist personligheten

Jag kände dem alla. Jag sprang hem från skolan för att hinna se första nedsläpp mot Polen i premiären, och tjöt av ilska när det slutade 1–1. De hade ju lovat att vi skulle vinna, Björklund och Rolle Stoltz. Jävla gubbjävlar som ljög, i direktsänd tv dessutom.

Annons

Jag tog det som den personliga förolämpning det var. En oerhörd orättvisa hade drabbat mig. Jag blev galen när morsan skrattade åt min unga bitterhet, och hade länge svårt att förlåta folk som Tord Lundström, Håkan Wickberg och Lars-Göran Nilsson. Ända till nästa match, när Finland fick stryk och världen tillbaka i balans.

Jag vet inte hur kidsen ser på Tre Kronor i dag, men jag har svårt att tro att särskilt många gör det med samma blodigt allvarliga och monumentalt kravfyllda kärlek som jag gjorde då. Kanske för att tiderna är andra, för att idolerna finns i andra och många fler sammanhang. Och att alla syns överallt och hela tiden.

Då var Tre Kronor inte en abstrakt samling hockeyarbetare som man aldrig hann lära sig namnen på, än mindre känna igen.

Jag vet fortfarande hur årgångarna i början av sjuttiotalet såg ut, vad de hette, vilka som bildade kedjor och backpar, hur mycket de vägde och i vilken klubb de spelade. Skulle jag ha glömt någon så är det nog bara hälsosamt.

Vi (jag snackar inte om en personlig åkomma här) kände inte bara svenskarna. Ryssar och tjecker och finnar likaväl. Jag lärde morsan kalla mig Veli-Pekka Ketola när jag lirade landhockey. Det var bara Kanada och USA som kom med olika lirare till varje VM. Det var de som var konstiga. Sverige, Finland, Sovjet och Tjeckoslovakien bytte ut enstaka spelare från år till år. Och Sovjet vann alltid. Det visste man. Allt annat var nästan otänkbart, och som alla vet händer det nästan otänkbara bara vid sällsynta tillfällen.

Vet inte hur många spelare Pär Mårts använder på en säsong, men de är fler än man kan hålla reda på om man samtidigt vill ha ett liv. Erkänner villigt att ansikten inte hjälper mig att placera ens en handfull av kronorna på isen i går här i Örebro. Kan knappt ens koppla namnen på roostern till rätt klubb utan att tjuvkika.

Frågan är om de kan det själva, spelarna. De hade sin bild med namn, tröjnummer och klubbar de spelat i uppsatt på sina platser i omklädningrummet. Och det var nog inte bara för att de skulle hitta tillbaka till rätt plats efter matchen.

Hörde att materialaren ”Pudding”, en av dem jag faktiskt känner igen, muttrade om att han knappt hinner få hem beställda klubbor till sina spelare innan de är utbytta. Spelarna alltså, klubborna blir kvar till liten nytta.

Det här laget, delar av det, ska vara Tre Kronor i VM på hemmaplan i maj. Hur stor och vilken del det blir tror jag inte ens Mårts med någon säkerhet. Beror på vilka som kommer loss från NHL och KHL, och så fattas ju Skellefteå och Brynäs. Jag vill se Järnkrok och Silfverberg innan de drar för gott, men den senare är visst på gång raka vägen till Ottawa efter SM-finalerna.

Så är det, det får vi leva med. Och vi kommer att fira och gilla dem om guldet stannar i landet när spelarna tar semester. Men VM blir nog aldrig VM igen på riktigt.

3 513 såg en landskamp mot Schweiz som inte lämnade några bestående intryck för eftervärlden. Från förra gången Örebro stod värld för Tre Kronor var Ryssland på besök, och jag minns att Tomas Holmström, då i Luleå, fick ett genombrott med ett par mål. Det var 1995. Har gått rätt bra för honom sedan dess i Detroit.

Om någon stärkte någon VM-aktie vete katten, i det här fallet Pär Mårts. NHL-keepern Jhonas Enroth släppte två av målen. Grundlurad av Damien Brunner på straff efter en minuts, matchens absolut läckraste prestation. Linus Omark, lagets andra NHL-proffs, är alltid kul att se, men dribblade oftast knut på sig själv.

Personliga favoriter är Frölundas forward Fredrik Pettersson och KHL-anfallaren Jonas Andersson. Fartspelare med skönt driv.

Storå-bördige backen Mattias Karlsson var helt okej, liksom förre Bofors-forwarden Patrik Lundh. Men jag tvivlar på att någon av dem finns med i VM-truppen. Karlsson närmast i så fall.

Schweiz vann inte alls orättvist. Kändes bättre samspelt än blågult. Ligan där nere är minst lika bra som elitserien. Och det var nu främst spelare från de två ligorna som mätte krafter.

Skillnaden när det drar ihop sig är att Sverige har betydligt fler möjliga förstärkningar att hämta in.

Behrn arenas nya ishall invigdes. Utan att vara varken klar eller oskuld. Så kan man också göra.

Mer läsning

Annons