Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tufft vara örebroare på Stadion

Det är aldrig lätt att vara örebroare på Stadion. Det visar historien.
Men för den som fascineras av fotbollen som ett skådespel bjöds det ändå på en intressant föreställning.

Annons

Två formstarka lag på förhand. Men när domaren blåste av matchen så var det bara djurgårdarna som kan fortsätta skryta med den beskrivningen. Laget vände underläge och tog därmed sin fjärde raka seger.

”Djurgårn – vi är bäst i stan”, sjöng hemmafansen under slutminuterna för att markera vad som är viktigast i 08-området.

Bortglömd var ramsan ”vi hatar Örebro” som skanderades med sån hetta en bra bit in i andra halvlek.

Det är alltid segraren som skriver historien. Djurgårdens tre poäng är egentligen inte mycket att säga om sett till spelbilden. Men jag har sett alldeles för många fotbollsmatcher för att kunna påstå att rättvisa har särskilt mycket med poängutdelningen att göra.

Hemmafansen ramsor speglar mycket väl den skillnad mellan hopp och förtvivlan som rådde på läktaren långt in i matchen. För båda lagens supportrar.

Efter en spelmässigt jämn första halvlek där ÖSK fick det så viktiga första målet började den egentliga dramatiken efter paus. Det blev plötsligt en klassisk matchbild på Stadion. Vi kastades flera år bakåt i historien, till tiden f. SB. Alltså tiden före Sixten Boström.

Till bortamatcher när ÖSK mer eller mindre frivilligt hamnade långt bak på egen planhalva, formerade ett handbollsförsvar utanför eget straffområde och förlitade sig på att en storspelande målvakt skulle åtminstone rädda en poäng hem till Närke. Ville det sig riktigt väl kunde det också bli något mål framåt på en kontring eller en fast situation.

Det cyniskt inriktade resultatspelet har Sixten Boströms lagbygge monterat ner. Sakta men säkert har ett annat bortaspel odlats fram. Nu var det så länge sedan att man någon gång ibland fallit för den mytiska frestelsen att det kanske vore önskvärt att tillämpa den gamla taktiken när motståndet är för bra för dagen.

Andra halvlek fick vi vårt lystmäte. Och jag ska villigt erkänna att jag alltid är svag för den sortens fotbollsdramartugi. Den påminde mer om en boxningsmatch där ÖSK tidigt hängde mot repet utan att motståndaren lyckades få till ett avgörande knockout-slag. En storspelande Alvbåge som maskar retligt lagom och får publiken att kokande skandera ”vi hatar Örebro”. Då tror jag faktiskt ÖSK:s trepoängare var närmare än vi kanske tror.

Men Bedoyas fullständigt onödiga hopptackling av Sharbel Touma blev ödesdiger. Domaren kunde blåst straff, reprisen visade att det var innanför linjen. Nu satte Touma själv ändå frisparken och kort efter avgjorde Djurgården på en ny fast situation.

Jag tycker samtidigt att tränare Boström borde agerat snabbare och bytt in pigga avbytare tidigare i andra halvlek eftersom flera spelare såg ovanligt trötta ut .

Vi kan samtidigt konstatera att VM-uppehållet inte kom särskilt lägligt för ÖSK. Det bländande spelet mot Helsingborg såg vi inte många spår av. Samtidigt hade Djurgården gjort sin läxa. Spelmotorn Nordin Gerzic togs stenhårt . Och Prince Ekongs armbågar härjade fritt i många höjddueller. Inte snyggt, men effektivt.

Magnus Kihlberg hade heller inte en av sina bättre dagar på Stadion. Inte ens i matchprogrammet. Under rubriken ”motståndarprofiler” fanns han på bild. Det var bara ett problem – hela texten handlade om högerbacken Patrik Anttonen.

Det var å andra sidan inte den enda märkligheten i den skriften. Eller vad säger ni om att Bertin Zé, Bassombeng och Henri Belle samtliga fick en svensk flagga som symbol för sin nationalitet?

Som sagt – det är tufft att vara örebroare på Stadion.

Mer läsning

Annons