Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vasaloppet - kärlek svår att förklara

Annons

Vasaloppet. Nio mil mellan Sälen och Mora. Så stort, så svenskt och så otroligt jobbigt.

De flesta av oss har någon form av relation till loppet som vuxit till en institution i idrotts-Sverige.

Antingen känner man någon som åker. En släkting, jobbarkompis eller granne.

Eller så gillar man helt enkelt att tillbringa första söndagen i mars framför teven och följa loppet tillsammans med Jacob Håård och de andra SVT-profilerna.

Ett tredje sätt att skaffa sig ett förhållande till Vasaloppet är att åka själv. Det slutar med hatkärlek, det vågar jag nästan lova.

I alla fall är det så för mig. Massor av motstridiga känslor far runt genom kroppen som vilsna pingisbollar när ämnet kommer på tal.

Jag älskar Vasaloppet. Och jag hatar det.

Den förstnämnda känslan är svårast att beskriva. Ungefär som annan kärlek också kan vara. Den bara finns och går helt enkelt inte att göra sig fri ifrån.

När folk frågar varför en normalt funtad människa (nåja) betalar 1 500 kronor för lite blåbärssoppa och förmånen att få åka nio mil skidor tillsammans med 15 000 likasinnade har jag inget bra svar.

Då är det lättare att berätta om de gånger man svurit att aldrig mer ställa sig på startlinjen i Berga by.

Till exempel den gången en briljant herre framför mig började ta på sig handskarna i samma sekund som startskottet gick. Stillastående fick jag se åkare i hundratal susa förbi i de fjorton parallella spåren. Att försöka byta spår på startgärdet är förenat med livsfara. I bästa fall slutar det med att man blir insmord med tjärvalla och kastad i Dalälven.

Eller när magproblem gjorde att jag körde rakt in i väggen och fick lämna Evertsberg i buss.

Med hjälp av buss hann jag till Mora samtidigt som segraren Oskar Svärd och fattade hur sjukt jäkla snabbt eliten åker.

Glad blir man inte heller när man går upp halv fem på morgonen och är nere i startområdet en knapp timme senare för att få en bra position i sitt led. Bara för att upptäcka att kön redan ringlar jättelång.

Besöken på någon av bajamajorna hamnar också långt ner på listan. Att dela toalett med tusentals nervösa skitåkare, förlåt skidåkare, är - äckligt.

Nåja, när sista kontrollen i Eldris är passerad är det ändå de positiva känslorna som börjar göra sig påminda. Och när klocktornet i Mora kommer i sikte - ja, då är det banne mig äkta kärlek igen.

Förresten. Om någon mot förmodan kom ihåg min vågade utfästelse i en krönika förra våren så är uppdraget utfört. Jag lovade då att åka Vasaloppet iförd dumstrut om Kif Örebro inte slutade bland de fyra första lagen i allsvenskan.

Dumstruten, en snygg röd mössa med älghorn, åkte visserligen in i skogen på grund av att den höll på att ge mig värmeslag, men ändå.

Till sist: Jag slog Gunde Svan med två placeringar. Stort. Att det berodde på att han kompisåkte med sin gamle vallare Ferry Grill, som firade 50 år, kan vi tala tyst om.

Mer läsning

Annons