Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sticket i foten som kunde löst dubbelmordet: ”Varför gå omvägar när polisen kunde hittat mördaren direkt?”

 
Anders Nilssons krönikor
Visa alla artiklar

Jag minns den där stunden på BB. När sköterskan bara skulle ta ett blodprov på vår nyfödda dotter. ”Det är bara ett stick i hälen”. Ett helt rör fylldes med blod och jag kommer ihåg skriket från vår älskling. Det gjorde inte bara ont i örat. Det kändes i hjärtat också. Blodprovet, ett så kallat pku-prov, tas på alla nyfödda barn i Sverige sedan 1975. Det används för att diagnostisera ett antal medfödda sjukdomar och för att kunna starta förebyggande behandling innan symptom. Det används även i forskningssyfte.

Proverna sparas i det så kalla pku-registret. Det innebär att det finns en sammanställning med blod från alla födda i Sverige de senaste 45 åren. Det har med tiden fått polis och åklagare att intressera sig för registret. Här finns en möjlighet att snabbt hitta personer som misstänks för grova brott. 2003 gjordes en sökning i registret efter mordet på utrikesminister Anna Lindh. Dna på mordvapnet kunde matchas med den misstänkte mördarens blod i registret. Det fick stark kritik och därefter har det inte blivit några fler sökningar efter brottslingar.

Skolor och arbetsplatser började låsa om sig och polisen kunde inte garantera säkerheten.

Pku-registret är aktuellt igen efter att en av Sveriges största mordutredningar fått en lösning – dubbelmordet i Linköping 2004. Då mördades 8-årige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson på öppen gata i centrala Linköping. Polisen hittade mördarens blod men ingen mördare. Johnny Ludvigsson, överläkare och seniorprofessor vid Linköpings Universitet, säger till tidningen Corren att dubbelmordet kunde klarats upp direkt om polisen fått tillgång till pku-registret.

Själv jobbade jag på Corren i Linköping när dubbelmordet lamslog hela staden. Det var två osannolika mord som inte ska kunna inträffa på morgonen i en stor stad när människor är på väg till skolor och jobb. Men det var också ett dubbelmord som fick stora konsekvenser. Skolor och arbetsplatser började låsa om sig och polisen kunde inte garantera säkerheten. Människor uppmanades att hålla sig hemma.

Jag kan tänka mig att det finns likheter med hur Örebro mådde innan en av Sveriges mesta serievåldtäktsmän Niklas Eliasson greps 2010. Hur han satte staden i skräck och hur framförallt kvinnor uppmanades att inte vistas utomhus ensamma på kvällar och nätter. Örebropolisen begärde aldrig att få använda sig av pku-registret. Det gjorde däremot Eliasson, som bara några dagar efter att han begått en av våldtäkterna och fortfarande var på fri fot, ansökte om att hans pku-prov skulle avidentifieras eller förstöras. Allt för att försvåra för polisens utredare. Vad beslutet blev är inte offentligt.

Varför gå dessa omvägar när polisen kunde ha hittat mördaren direkt?

Att använda sig av en biobank för att lösa brott är en fråga som delar Sverige. Kritikerna menar att ett register för vård och medicinsk forskning inte kan kombineras med ett register för brottsbekämpning. Föräldrarna har samtyckt att lämna ut barnens blod för vård och forskning, inte för brottsbekämpning.

Linköpingspolisen begärde tillgång till pku-registret redan 2005 men fick nobben. Nu fick utredarna istället ta en omväg via kommersiella amerikanska databaser för släktforskning och kunde på så vis hitta mannen bakom dubbelmordet. Femton år senare och med en av Sveriges största polisutredningar i bagaget. Varför gå dessa omvägar när polisen kunde ha hittat mördaren direkt i landets egna register?