Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Svenska kammarorkestern

KLASSISKT. Christian Lindberg har alltid gillat att spränga gränser. Han har spelat ”Humlans flykt” på trombon och gjort succé världen över i Jan Sandströms ”Motorcykelkonsert”, iklädd skinnställ. Numera profilerar han sig främst som dirigent och leder orkestrar i flera olika länder. Men som kompositör fortsätter han att utmana och skoja med publiken, med verk och konserter som ofta är en blandning av musik, dans och teater.

På lördagen uruppfördes hans senaste trumpetkonsert, ”The pathless land” (Väglöst land), ett verk med allvarligt budskap – paketerat i humoristisk meta-skrud. Det handlar om att lära sig att följa sitt hjärta. Man ska inte tro på Gud, bara för att många andra gör det. Och tycker du verkligen om Bachs musik, bara för att man ska? Lindberg vill att vi ska tänka själva och bilda oss en egen uppfattning.

Jonas Lindeborg sjunger, instruerar publiken hur de ska lyssna och tänka, pratar med Jesus (en inspelad röst med norrländsk dialekt), kastar trumpeten, kryper runt på scenen och fingerar ett självmord. Få se nu, har jag inte glömt något? Jo, han spelar lite trumpet också. Men det hamnar i skymundan, dels för att det händer så mycket annat, dels på grund av Lindbergs överlastade orkestrering som dränker det mesta. Sammantaget blir det hela en både tänkvärd och underhållande happening.

Som inledning bjöd orkestern på Uuno Klamis underbara konsertuvertyr ”Sockenskomakaren” och som avslutning en inspirerad och engagerad tolkning av Schuberts femte symfoni. Så vacker och skimrande musik att man smälter. Eller så tycker jag om det bara för att jag vet att det är Schubert som skrivit det.