Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Sverige är fullt … av människor som bryr sig om andra

Annons

När Jimmie Åkesson åker till Turkiet och påstår sig representera Sverige och det svenska folket så blir vi med rätta upprörda, för vi vet vi att han inte har det mandatet. Men när vi riktar in vår ilska mot detta hjälper vi till att vinna uppmärksamhet åt just de dimridåer som vill skymma det som är det verkliga problemet.

Det att miljontals människor varje dag flyr för sin överlevnad och att Europa mer eller mindre stängt sina gränser. Helt utan flygblad och PR-jippon säger Europas ledare redan, Europa är fullt.

Men är det verkligen det? Det är människovärdet som står på spel hos dem som kan hjälpa men som vägrar.

Är rädslan för främlingen, bara för att det är en främling, så stark? Att erkänna rädsla är svårt och därför rättfärdigas den med att det finns anledning att vara rädd för främlingen.

... att vi därmed kan dra andra slutsatser än de som rädslans instinkt leder oss till.

Sist det gick en våg av främlingsrädsla genom vårt land, i samband med Balkankrisen, fördes argument fram att det är människans natur att vara rädd för den främmande. Det är en naturlig instinkt som är nyttig och bra för den skyddar den egna gruppen. Det var bara att studera hönsen när det kom in en ny höna för att vi skulle förstå hur naturlig främlingsrädslan är och därmed också den främlingsfientlighet som rädslan föder.

Men, liksom Hasse Alfredsson påpekade redan då och jag med honom i dag, får vi hoppas att mänskligheten nått en något högre intellektuell kapacitet än hönsen och att vi därmed kan dra andra slutsatser än de som rädslans instinkt leder oss till.

Jag tror att det är dags att sluta hönsa omkring dit rädslan för oss och istället återta vår mänsklighet. Att våga se tillvaron som den är i all sin komplexitet. Att släppa rädslans hand och i stället åter fatta tag om empatins och medkänslans för att möta verkligheten på ett mänskligt sätt.

Sverige är en del av ett globalt sammanhang, varken vi eller EU kan stänga sina gränser. Oftast är det något vi uppskattar, den fria rörligheten, semesterresor och billiga kläder.

Vi är också en del av ett specialiserat samhälle. Det är också bra, tänk bara på sjukvården.

Men dessa två faktorer kan också leda till en känsla av maktlöshet. Det spelar ingen roll vad jag gör eftersom besluten som gäller mitt liv fattas ändå långt bort och av någon annan.

Denna upplevelse blir stark i en avfolkningsbygd där samhällsservice och välfärd flyttas längre och längre bort.

Här är Sverige långtifrån fullt, men när samhällsservice tas ifrån befolkningen och ersätts med fler behövande människor är det mycket lätt att dra den felaktiga slutsatsen att de två hänger samman och röster höjs för att ”DE” är för många.

Men vi behöver både fler människor och andra lösningar för att åter fylla landsbygden med liv.

Vi behöver också en fördelningspolitik, arbetsmarknadspolitik och infrastruktur som gör livet utanför städerna möjligt och vi behöver en integrationspolitik som för människor närmre varandra. Detta borde de politiska partierna av alla kulörer koncentrera sig på i stället för att springa benen av sig för att antingen matcha populismens förenklade lösningar eller att markera mot dem.

Bjuda in på en kopp kaffe även om ni inte hör till samma samhällsgrupp eller ens religion.

Det finns också otroligt mycket vi kan göra som enskilda individer. Mycket mer faktiskt, än att skriva på upprop på Facebook, om att det inte sker i mitt namn till exempel. Sådana upprop blir lätt tomma slag i luften om det inte följs av handlingar i vardagen. Handlingar som att samtala med din granne om hur dagen har varit. Bjuda in på en kopp kaffe även om ni inte hör till samma samhällsgrupp eller ens religion. Kolla om någon har användning för dina barns avlagda kläder. Det är bra att det finns organisationer som sköter det, men om du frågar någon direkt så slutar främlingen vara en främling.

Det är pinsamt att en självutnämnd landsfader åker till Turkiet och gör bort sig, men mer är det inte. Värre är att miljoner och åter miljoner är på flykt undan helt omänskliga förhållanden. Det är det vi borde fokusera på. De försvinner inte bara för att vi inte vill att de ska finnas och vi kan inte vända dem ryggen.

För varken Sverige eller EU är fullt.

För där vi inte vänt ryggen åt främlingen där har det gått. Med hjälp av enskilda människors och organisationers uppfinningsrikedom och goda vilja.

Det måste bli omöjligt att säga att vi inte kan göra något. För det kan vi och det måste till en politisk opinion som slutar svansa efter rädslans populism och tar ett stort gemensamt ansvar. Vi måste se över regelverk för asylprocessen, utbildning och arbetsrätt som gör det möjligt för människor att integreras.

För denna opinion kan vi verka istället för att uppgivet sträcka händerna i luften och säga, vi provade men det gick inte. För där vi inte vänt ryggen åt främlingen där har det gått. Med hjälp av enskilda människors och organisationers uppfinningsrikedom och goda vilja. Men också med en lokalt politisk stöd i ryggen.

I vårt land lever många människor i en upplevd maktlöshet oavsett var deras föräldrar är födda, oavsett om de har blå eller bruna ögon och oavsett om de är kristna, muslimer eller ateister.

Det kan vara sjukdom eller arbetslöshet som leder till en dålig ekonomi.

Det kan vara destruktiva relationer som är svåra att ta sig ur och mycket annat.

De skyddsnät som samhället erbjuder för att förhindra att dessa människor hamnar i hopplöshet har fått större och större maskor.

Vi ser också att det finns en uppgivenhet bland tjänstemän och beslutsfattare. En bristande tro på att det går att få ett fungerande skyddsnät som gäller alla.

Istället för att hitta en väg ut ur hopplösheten försvårar regelverken för människor att hittar vägar fram. Egna initiativ leder till återbetalningskrav och långa handläggningstider lämnar barnfamiljer utan försörjning i månader, människor hamnar mellan olika myndigheters ansvarsområden och bollas fram och tillbaka, medan hyran fortfarande måste betalas.

Vi möter dessa människor i vår församling, de som hamnat utanför nätet eller som aldrig hittat in i det. Vi gör det vi kan för att hjälpa dem att hitta tillbaka in. Men det är samhällets ansvar att tillse att näten finns och fungerar. Inte kyrkans. Vi ser också att det finns en uppgivenhet bland tjänstemän och beslutsfattare. En bristande tro på att det går att få ett fungerande skyddsnät som gäller alla.

I den situationen är det lätt att börja titta sig omkring efter en syndabock. Och syndabocken blir flyktingen.

Flyktingens behov av hjälp och bristande kunskap om hur det svenska samhället fungerar blir då ett svar på varför våra skyddsnät nedmonteras.

Att skylla detta på invandrare är helt verklighetsfrämmande förenklingar.

Nedmonteringen av samhällets skyddsnät började långt innan år 2015 och har inget med flyktingkriser att göra. Det har med inhemska politiska beslut att göra från alla riksdagens partier. Om några ska ha mer får flera mindre.

Att skylla detta på invandrare är helt verklighetsfrämmande förenklingar.

Tycker du att vi blir för politiska? Att det inte är kyrkans sak att uttala sig!

Låt mig då berätta om den Gud som den kristna människan tror på genom att citera bibeln; Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. Även ni skall visa invandraren kärlek.

Organiserad medmänsklighet i samhället blir alltid politisk.

Alltså är en av de första och främsta uppgifterna för varje kristen församling att uppmana till medmänsklighet och att framhäva dennes rätt som inte själv kan eller får föra sin talan.

Organiserad medmänsklighet i samhället blir alltid politisk.

Fattigvård, den tidigaste socialtjänsten, var från början kyrkans angelägenhet för det var i kyrkan den medmänskliga kärleken ansågs ha sin hemvist.

Detta arv tog den sekulariserade staten, grundad på rättsprinciper med rötter från tio Guds bud, med sig. Men efter drygt 100 år verkar medmänskligheten få stryka på foten i de politiska besluten. Då är det kyrkans ansvar att åter höja rösten.

Men nu kanske du bara vill åberopa din kristenhet när det gäller att särskilja dig från främlingen, då är det dags att sluta med det för en kristen kan aldrig tillåta sig att bortse från detta uppdrag eller att göra skillnad på människor.

Vi är övertygade om att Sverige är fullt av människor som bryr sig om andra!

Kyrkan kan och ska inte ta över samhällets ansvar gentemot den behövande, men den kan och ska höja rösten där orätt råder. Det gör vi nu och det kommer vi att göra framöver. Vi utmanar varje kristen och annan som drivs av medmänsklig kärlek att göra detsamma, enskilt och tillsammans. Nog nu!

Omständigheter kan begränsa valmöjligheterna, men de tar aldrig ifrån oss valmöjligheterna helt och hållet

Varje dag, varje minut har vi möjlighet att påverka våra egna liv och andras. Låt oss välja att göra det på ett sätt som främjar mänskligheten, inte bryter ner den i oss själva och andra.

Vi är övertygade om att Sverige är fullt av människor som bryr sig om andra!

Vi som undertecknar är präster och diakoner i verksamma i Linde bergslags församling, Lindesberg med omnejd.

Anna Andersson

Ellinor Lilljeqvist

Susanne Lindblom

Ing-Marie Näslund

Bo Olsson

Elsie Sjöö

Gunilla Skottsborg

Charlotta Storbacka

Monica Wallsten

Cristina Åstrand

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel