Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

TEATER

TEATER

Aladdin tar poäng på skratt

Aladdin
Kvartersteatern
Äventyrsparken
Regi, manus och sångtexter: Thomas Nordström
Ljusdesign: Claes Hilding
Musik: Tommy och Christian Rehn

En odödlig saga. Några slagsmål. Masscener, bus och skratt; några drumliga muskelklossar till vakter, en matrona av valfritt kön och så förstås ett kärlekspar. Det är Kvartersteaterns recept, dess kännetecken och löfte till sin publik.
Här handlar det inte så mycket om att knåda eviga frågor, mer om att förflytta sig och publiken till en annan värld, till fantasimiljöerna alla drömde om som små. I sommarens föreställning, Aladdin, blir stämningsskapandet extra tydligt.
Sagans storpersiska rike är rätt plats för att frossa i kända attribut och här sparas ingenting av kläder och dekor: av snabelskor, turbaner, äkta mattor, slöjor, magdans, glitter och guld. Tack vare tältdunklet och Claes Hildings härliga ljusorkestrering blir basarerna, öknarna och palatset extra levande. Och en amatörteater kan smaska på med statistroller på ett sätt som de flesta professionella teaterdirektörer bara kan drömma om.
För det mesta är detta ett kollektivt arbete: alla är i berättelsens tjänst, det är sagan som bär, inte personporträtten, inte soloprestationerna. Ändå finns det rollinnehavare som glänser. Lina Rammus, den clownaktiga Omar, gör med sitt utspel nästan en egen liten pjäs i den större. Om hon tar första priset i scenprestation genom att förställa sig med bravur tar Shagha Dorani (Jasmin) andra pris genom att bara vara sig själv, en modern tonåring. Hon delar platsen med rutinerade Tony Könberg, anden, som sätter färg på slutet som en jordnära och rolig kompis snarare än ett pompöst skuggväsen.
Att första akten förflyter ganska segt och spretigt stör inte tryggheten: tack vare sagan vet vi ju vad som ska hända. Och när anden gör storslagen entré vänder han, kanske med magi, det hela till en blandning av buskis och Monty Python. Historien tar fart, skratten skallar, personerna träder fram och plötsligt gör Orientens sagofigurer saker som de garanterat aldrig har gjort förut.
Det jag saknar är det stråk av allvar och djup som brukar finnas hos Kvartersteatern. Här är det egentligen bara i scenen mellan Jasmin och hennes kammarjungfru som man känner sig förflyttad ut ur sagan och in i en verklig relation. Årets pjäs tar sina poäng på skratt och orientstämning, på varsam, snäll Kvartersteaterhumor som låter Mustapha sluta inte bara andefattig utan också knockad, och som slår fast att kvalitén på flygande mattor inte är vad den har varit.
Och kanske är de där utflykterna in i barndomslandet extra viktiga än någonsin i dag, när globaliseringen snabbt byter ut orientromantiken mot krass verklighet och ger oss självmordsbombare i stället för snabelskor.