Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En glad och galen föreställning

Annons

Rövelen eller originaluttrycket merdre är ordet som sätter tonen på den mer än 100 år gamla pjäsen ”Kung Ubu”.

Rövelen är svenske översättaren Sture Pyks försök att beskriva det franska ordet merdre som i sig är författaren Alfred Jarrys egen förstärkning av merde, skit på svenska. Det sägs nämligen att en av Napoleons generaler lär ha sagt ”Merde!” när han insåg att slaget vid Waterloo var förlorat.

Starten är alltså vulgär, intelligent och absurd. Precis som ”Ubu”.

Hela historien utspelar sig om och runt en man som sannerligen fastnat i det anala stadiet enligt den psykosexuella utvecklingsteorin. Far Ubu, genialt spelad av Hans Christian Thulin, är en fifflande, maktgalen och lättretad man som älskar sin hustru Mor Ubu, lika skickligt gestaltad av Hanna Lekander. Båda strör anala ord omkring sig och duellerar om värsta uttrycken.

Far Ubu och Mor Ubu bestämmer sig en dag för att helt sonika ta makten från kungen i Polen. Döda hela kungafamiljen bara så där. De gör det. En faktiskt komiskt grotesk slakt utspelar sig på scenen och avslutas i spykaskader.

Bajs, stjärt, spy, fjärt och sperma, föreställningen räds inget. Det är kul, men allt annat än en smaklös revy. Krigsscenen med rykande fisar eller samlagsscenen med manlig sexdocka är tillsammans med alla andra scener en skildring av en vrickad tid. I slutet av 1800-talet. Eller i dag, 2016.

Parallellerna är lätta att dra till Donald Trump, Vladimir Putin eller vilken maktgalen man som helst på jorden. Då som nu. Det blir obehagligt nära och tyvärr ständigt aktuellt. Symbolismen är tidlös och absurd. Alfred Jarry och Örebro länsteaters Erik Holmström har egentligen bara hårdragit sina verkligheter rejält.

Det är ”Kung Ubu” som står för länsteaterns första akt av ”Ubu”. Andra akten är en fortsättning på parets Ubus äventyr, ”Den fjättrade Ubu”. Nu vill Far Ubu bli slav och målet är att sluta som galärslav.

Friheten av få välja ligger i fokus och naturligtvis känns problematiken igen. Men så klart i ett perspektiv där överheten inte vill annat än att bli slavar. Ett vansinnigt val, men valet är ju fritt.

Överdrifter och omvända tankar liksom handlingar förenar de två akterna som annars har olika tempon och intriguppbyggnad. De två skulle gott och väl ha kunnat stå var och en för sig. Tillsammans förvirrar de en aning.

Johan Bergmans och Jenny Ljungbergs lösningar för scenografin och kostymen är charmanta i sin enkelhet och håller delvis fast vid Alfred Jarrys egen idé om att ”Kung Ubu” skulle sättas upp som ett kasper- och marionettspel med minimalistisk dekor. Både de manliga sexdockorna och de ryska Matrjosjka-dockorna utökar skådespelarensemblen och förstärker det bisarra.

Regissör Erik Holmström har sannerligen fått de sju skådespelarna att ge sig hän i sina roller. Aja Rodas manspreadar hämningslöst sin korkade polske kung och det med en fantastisk mimik, Anders Hambraeus går i en scen loss med vågad sexflirt med publiken, Linus Lindman agerar fullt ut som barbröstad polsk drottning eller som förälskad korpral Pissodör och Simon Rodriguez kastar sig galant mellan roller som bedrägligt ljuvt kungabarn till en scen som medvetslös onkel Pissimugg släpande efter en sorts vagn.

”Ubu” är en föreställning som är härligt glad och galen. Och kanske ett sätt att mitt i en förryckt värld ändå ge tillfälle att skratta åt eländet.

MARITA JOHANSEN

Annons