Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Utan makt men med tjusig titel

Annons

Lars Ohly blir kulturpolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Det innebär att han skuffat undan den tidigare företrädaren för kulturfrågor i partiet – poeten och förläggaren Bengt Berg från Torsby.

Bengt Berg lät inte glad i en intervju i P4 Radio Värmland men tycks ändå ta det hela med jämnmod.

Den värmländske poeten är urtypen för de kulturbärare som finns utanför de stora städerna – det handlar om mycket ideellt arbete och en aldrig sviktande tilltro till kulturens betydelse.

Ohly är ett oprövat kort i sammanhanget. Jag tror säkert han är intresserad av kulturfrågor. Samtidigt kan man fråga sig om inte det här handlar om att ge Ohly en lite tjusig titel som inte inkräktar på Jonas Sjöstedts auktoritet i partiet.

För det är ju faktiskt så att kulturpolitiker i dag är ett slags landshövdingar, tämligen maktlösa och sällan drivande, som det konstaterades på Svenska Dagbladets ledarblogg nyligen.

Till och med kulturministern är för det mesta frånvarande i det offentliga samtalet – och dessutom hustru till en före detta landshövding.

Man kan bli lite rörd när man erinrar sig den brinnande folkbildningskämpen Bengt Göransson, S-märkt kulturminister för drygt 20 år sedan. Samtidigt som den franske kulturministern, socialisten Jack Lang, räknades som de främsta ministrarna i den franska regeringen. En sådan ordning förefaller närmast otänkbar i dagens Europa.

Men låt oss återvända till Lars Ohly. Vid sidan av arbetet som kulturpolitisk talesperson ska han skriva en bok. Kommer det att bli en Bodströmare?

Det är aldrig lätt att gå från det ena till det andra. Expressens kulturchef Karin Olsson skriver på sin blogg att politiker som har ett gediget litterärt renommé – en Mario Vargas Llosa eller en Vaclav Havel – har skrivit huvudparten av sina bästa verk innan de gav sig in i politiken. För Ohly handlar det om det motsatta.

På frågan vad boken ska handla om svarar Ohly lite svävande: "Det är ingen deckare utan en berättelse om människor i den värld jag kan bäst".

Det borde vara 18 år i SJ:s tjänst. Kanske kan vi se fram emot ”En konduktörs memoarer”.

Det vore om inte annat en comeback för arbetarlitteraturen.

Mer läsning

Annons