Annons
Vidare till na.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vad gör coronakrisen med oss människor och med samhället? ”Ett maratonlopp där allt just nu är en gigantisk ovisshet”

 
Anders Nilssons krönikor
Visa alla artiklar

Det är en olustig känsla att röra sig i ett samhälle som går på halvfart, är folktomt och som saknar direkta mänskliga möten. Samtidigt växer sig en fråga allt större – hur länge ska det vara så här? På redaktionen var hälften av medarbetarna inte närvarande förra veckan. De flesta jobbade hemifrån. Antingen för krassliga för att vara på jobbet eller i karantän efter att ha varit sjuka och blivit symptomfria. En del jobbade hemma för att vi tycker det är bra att många gör det i dessa tider. Det gör att våra morgonmöten – när vi pratar dagens jobb – är annorlunda. Några på plats placerade runt vårt gröna mötesbord med tillräckligt avstånd från varandra. Andra som är med via telefon från sina tillfälliga arbetsplatser i hemmet.

Den här veckan är det bättre och flera medarbetare har kommit tillbaka. Det går att göra mycket journalistik på distans men det är de personliga mötena som ofta sätter bäst avtryck i våra publiceringar. Därför ökar kraven på nyhetsledningen att jobba parallellt med de hemarbetande och journalisterna som finns på plats fysiskt på redaktionen.

Vad blir nästa begränsning för oss människor?

Presskonferenserna avlöser varandra och NA sänder live flera gånger om dagen. Från regionen, från kommunen, från näringslivet och ute bland de människor som ändå valt att röra sig ute i samhället. Rekordmånga följer oss och faktum är att NA aldrig haft så många läsare som de senaste veckorna. När jag skriver det här passerar antalet artiklar i NA om corona 400 stycken. Vår rapportering lokalt började på allvar för bara fyra veckor sedan och handlade om att handsprit och munskydd höll på att ta slut på apoteken. Då var fortfarande samhället igång som vanligt och coronaviruset hade nästan ingen inverkan alls på våra liv. Nu, en månad senare, går det nästan inte att komma ihåg hur det var. Det känns som om vi är på väg i ett maratonlopp där allt just nu är en gigantisk ovisshet.

Just att inte veta vad som kommer att hända härnäst är påfrestande för alla. Vad sägs på nästa presskonferens? Vad blir regeringens nästa stödåtgärd? Vad blir nästa begränsning för oss människor? Hur går det med smittspridningen? När kommer en vändning? Inom media är vi bra på att planera vad vi ska göra och publicera. Det mesta som händer i ett samhälle vet vi om i förväg. Nu har vi ett annat nyhetsläge. Det förändras hela tiden och det är en enda fråga som upptar den största delen av vår tid. Nu får vi snarare improvisera oss fram i nyhetsflödet.

I min trappuppgång sitter en lapp där ett ungt par erbjuder gamla hjälp.

Frågan är vad en så stor förändring gör med oss människor och med samhället? För några veckor sedan skrev jag att det troligtvis kommer något gott ur krisen när allt elände är över. I kristider sluter sig människor samman och vi ser det hända varje dag. I min trappuppgång sitter en lapp där ett ungt par erbjuder gamla hjälp. På sociala medier tas nya initiativ varje dag för att rädda olika branscher eller för att samla in viktigt material till sjukvården. Restauranger skänker matlådor till vårdpersonal. Örebro Hockey köper i sin tur luncher av krisande restauranger som spelarna kör ut till de äldre. Det känns så bra att läsa. Förhoppningsvis får vi ett bättre mer inkluderande samhälle den dagen viruset är bekämpat.