Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad sägs om närvaro istället för moralpanik?

Annons

Datorspel är inte farligt! Man blir inte automatiskt aggressiv av att spela spel där man skjuter hejvilt eller har ihjäl troll. Är det någon därute som blir förvånad? I vad som känns som en evighet har frågan om datorspelande är lika med våldsamhet dykt upp på agendan med jämna mellanrum. Att ta del av den här debatten har alltid varit litet som att dunka huvudet i väggen. Att hävda att spelande kan ha positiva effekter och att vi inte nödvändigtvis behöver vara rädda för vare sig spel eller filmer med våldsinnehåll har inte alltid bitit på dem som håller moralpanikens fana högt.

Men skam den som ger sig. Nu har Statens medieråd för första gången sammanställt all forskning i ämnet sedan 2000 och kommit fram till att det inte finns några belägg för att våldsamma datorspel orsakar aggressivt beteende. Däremot konstaterar de att personer med aggressivt beteende spelar aggressiva spel. Sådant som också påverkar är psykisk ohälsa och problematiska familjeförhållanden. Personer i den gruppen blir mer aggressiva och dras till vålsamma datorspel.

Spelen i sig gör alltså inte personer våldsamma. Visst låter det logiskt? Kanske en tröst för de mammor i SVT:s Agenda i söndags som förtvivlat såg på när sönerna spelade, men här kommer vi till nästa punkt. Rapporten konstaterar helt sonika att ”vissa spel är inte till för barn – lika lite som vissa böcker, filmer eller konstverk är det”.

Även om datorspelsvärlden kan tyckas mörk, mystisk och isolerad är den inte så farlig om man tittar litet närmare på den. Förra året bevakade jag datorspelsmässan Dreamhack i Jönköping. Där satt tusentals kids framför sina datorer, intensivt spelandes med hörlurar på och blicken fäst på skärmen, men framför allt såg jag ett väldigt socialt event.

Några killar berättade att de på mässan träffade vänner de lärt känna på nätet. Om datorspelande kan vara isolerande, passiviserande och asocialt? Javisst. Precis som böcker, tv, filmer och annat som det går att stänga in sig i.

Rapporten pekar också på något annat: att så stor vikt läggs på våldet gör att vi glömmer bort andra frågor om spelens innehåll. Författarna till rapporten menar att vuxna i stället bör tänka på vilka värderingar, normer och ideologier de vill skicka med barnen. Så i stället för moralpanik, vad sägs om litet mer ansvar, närvaro och kommunikation?

Mer läsning

Annons