Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför inga kurser där män lär sig hålla käften?

Annons

Varför finns det så många kurser för kvinnor på temat "våga tala", men inga kursen för män på temat "håll käften när du inte har någonting att säga"? Frågan väcktes skämtsamt av tidningen Etc redan 1997. Och visst går det att fnissa igenkännande – för det enda som egentligen har förändrats under de senaste åren, är att vi fått begrepp för mäns förmåga att förklara världen för oss. Det kallas mansplaining, när en man oombett och ofta lite nedvärderande, berättar för en kvinna hur något ligger till. "Jo du förstår att..." Eller när en man "killgissar" (ja, det är också ett begrepp) det vill säga låter tvärsäker på sin sak, när han egentligen och uppenbarligen inte har en blekaste aning om vad han pratar om.

Det är inte att jag inte uppskattade när taxichauffören i veckan höll ett 20 minuter långt spontanföredrag om varför Donald Trump vann valet, efter att först inlett med ”alltså, jag följer ju inte direkt amerikansk politik…”. Eller för all del: När min tandläkare såg det som en självklarhet att ge mig en utförlig guide till New Yorks alla ”guldkorn” efter han besökt min hemstad senast våren 1983. För att inte tala om den äldre herren som under jobbminglet trängde in mig i ett hörn och höll låda i 35 minuter och en livstid om sitt super-duper-viktiga jobb – utan att så mycket som ställa en fråga till mig. Det är inte att jag inte uppskattar när människor vill starta ett samtal. Jag är bara trött på att sällan få delta i det.

Män förklarar världen för mig, varje dag. De ger mig råd om hur jag ska lyfta vikterna på gymmet och pensionsspara rätt, de förklarar att vegankost är dåligt för mig, hur vänster-pk-media styrs av familjen Bonnier och varför Ryssland bombar i Syrien. I hissen, på Ica, under jobbkonferensen och i läsarmejl – överallt denna manliga omtanke att leda mig rätt utan att jag behöver fråga efter det.

Jag är inte ensam om att få saker förklarade för mig. Fråga bara Jessica Melr. Hon vet att det inte räcker med att vara marinbiolog, professor, forskare och astronaut – twittrar man om vattens kokpunkt och egenskaper i rymden så får man ta att en skön snubbe med snabba solbrillor twittrar tillbaka ett svar där han ”rättar” fakta och förklarar för en hur det egentligen ligger till. Eller hör med Jen Golbeck. Hon råkade twittra att hon var trött på dataprogrammet Java, varav en schysst manlig hobbyingenjör direkt uppmanade henne att lära sig programmet först, innan hon uttalade sig. Han passade också på att slänga in en liten flörtgubbe, som för att säga ”no hard feelings” gumman. Inte kunde han veta att Golbeck är professor i datavetenskap och har hållit i otaliga kurser i just Java. För hon är ju först och främst kvinna, och kvinnor kan omöjligt veta något om kodning.

Män förklarar världen för kvinnor, varje dag. Och hur lätt det än är att vänja sig vid det, att rätta in sig i patriarkatets led och nicka och le och zooma ut från monologen, eller hur enkelt det vore att att skratta åt många mäns upphöjda självbild, så är det inte speciellt roligt att ständigt undervärderas och tystas.

För det är som författaren, feministen och jämställdhetsaktivisten Rebecca Solnit uttrycker det i sin bok ”Men explain things to me”: Att inte lyssna på kvinnor är ett större samhällsproblem. Om vi inte ens klarar av att lyssna på en kvinnlig astronaut tala om rymden, eller en kvinnlig professor diskutera ett dataprogram – vad säger att vi kommer att lyssna på en kvinna som anmäler en våldtäkt, när hennes ord står mot en mans?

I stället för att uppmana kvinnor att ta mer plats och tala högre, borde vi börja i andra änden och tjata på män att ta mindre plats – och lära sig att hålla tyst. Vi lovar att säga till om vi undrar något.

Annons