Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför inte koldioxidskatt av kanadensisk modell?

Annons

Räknat per capita har Kanada bland världens högsta utsläpp av växthusgaser. Genom det nationella valet i höstas bekräftades systemet att sätta ett pris (skattesats) på kolinnehållet i alla bränslen. I de delstater där systemet införs skall 90 procent av alla skatteintäkter återföras direkt till skattebetalarna, med hänsyn till hushållens storlek, och resterande 10 procent gå till verksamheter, typ skolor och sjukhus, som har svårt att kompensera sig för bränsleskatten med prishöjningar. Systemet har föreslagits för Sverige av bland annat Liberala Studenter (se Dagens ETC 200121).

Sveriges privata konsumtion står för 54 Mton i årligt utsläpp, eller 7,5 ton/KE.

För att belysa effekterna, men överfört till svenska förhållanden, har jag räknat på ett scenario där alla utsläpp beskattas (inte bara en fjärdedel som nu), med dagens skattesats – runt 1140 kr/ton CO2.

Eftersom många privata utgifter styrs av hushållets storlek och sammansättning så räknar jag – som SCB – per konsumtionsenhet (KE), där enpersonshushåll = 1 KE och 2 vuxna + 1 barn = 2,03 KE. Sveriges privata konsumtion står för 54 Mton i årligt utsläpp, eller 7,5 ton/KE.

Hur förändras detta av beskattning och återföring av drygt 92 procent till folket, jämnt fördelad på alla KE? Om KE:na ordnas efter disponibel inkomst, så får tiondelen KE med lägst inkomst (i snitt 100 000 kr/år) en nettoförtjänst +5 000 kr/år, medan tiondelen med högst inkomst (i snitt 800 000 kr/år) drabbas av en nettoförlust -11 700. Mitthushållet (inkomst 250 000 kr/år) får netto +900 kr/år. En rejäl och angelägen omfördelning från rik till fattig, alltså ren fördelningspolitik! Men utsläppen? Första året fås en engångseffekt – en ökning med i snitt 7 kg/KE! Förklaringen är låginkomsttagarnas förväntat ökade konsumtion. Så enda felet med en CO2-skatt av kanadensisk modell är att den inte väntas gynna klimatet. Som jag förvarnat om – se Dagens ETC 190518.

... låta Staten behålla sin skattekaka (för ingen regering lär vilja minska den) men mot löfte att främst satsa på kollektivtrafiken ...

Varför inte i stället sätta klimatet i fokus – se NA 200106 – genom att öronmärka ungefär halva skatten för CO2-eliminering (där alla juridiska personer kan söka projektmedel), låta Staten behålla sin skattekaka (för ingen regering lär vilja minska den) men mot löfte att främst satsa på kollektivtrafiken, och återföra medel för, säg, CO2-utsläpp 2,5 ton/år till varje KE som kompensation för skälig utsläppsnivå? Dessutom låta det offentliga (Staten, regioner, kommuner), som står för 40 procent av utsläppen, investera i motsvarande grad i CO2-eliminering – med lånefinansiering?!

De väntade offentliga överskotten återförs som välfärd till invånarna, vilket främst gynnar låginkomsttagare. Den dynamiska engångseffekten blir fortfarande blygsam men här finns projektmedel som garanterar netto nollutsläpp 2045!

I Sverige finns alltsedan 1992 ett exempel på skatt av kanadensisk modell: NOx-avgiften för gruppen större energiproducenter. NOx är samlingsnamnet på kväveoxider som bildas vid förbränning – inga växthusgaser men hälso- och miljövådliga, särskilt i höga koncentrationer – typ nära en utsläppskälla.

Den utsläppsminskande effekten har dock avstannat. Inte så konstigt: Alla insamlade avgifter återförs årsvis, i proportion till producenternas energiproduktion (ovan: hushållens antal KE). En rationell producent minskar utsläppen så mycket att avgiftsminskningen efter återföring uppväger reningskostnaden för det sist avskilda NOx-kilot (marginalkostnaden).

Flera utredningar (Naturvårdsverket 2014 och SOU Brännheta skatter 2018) har torgfört en minskning av återföringen.

Men om Staten skulle behålla allt och varje producent agerar rationellt, så förväntas summan av producenternas marginalkostnader öka med ett par promille (1/412 för 413 förbränningsanläggningar=pannor 2017)– knappast ett ändringsmotiv (utom för statskassan), eftersom det motsvarar den förväntade effekten av att skattesatsen (50 kronor kilot) höjs med – 12 öre!

Förslag: Låt pengarna (runt 600 miljoner kronor per år) gå tillbaka till energiproducenterna – det mesta som öronmärkta bidrag till investeringar i rökgasrening; dock inte allt, eftersom all NOx inte kan tvättas bort och eftersom energiproduktion är ett samhällsintresse. Staten, via Naturvårdsverket, har då att hantera projektansökningar från producenterna – och bevilja anslag enligt strikt kostnadseffektivitet (för Staten), i kronor per minskat NOx-kilogram, och med utsläppskrav även på det tillsatta tvättmedlet. Återföringen kan minskas successivt med åren, i takt med att den genomsnittliga reningsgraden höjs. Avgiftsunderlaget bör då breddas med pannor under dagens gräns 25 GWh per år – och NOx-avgiften stödja deras investeringar i reningsutrustning.

Per-Åke Andersson

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel