Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vindkraft, miljö, klimat, framtid och demokrati

Artikel 14 av 15
Vindkraft i Kilsbergen
Visa alla artiklar

Annons

För cirka tio år sedan dök de första planerna upp att anlägga en vindkraftsindustri i vildmarken i västra Kilsbergen. De stora, tysta och i stort orörda vildmarksliknande naturområdena hade dittills betraktats som traktens stora och oersättliga resurs, geografiskt lättillgänglig för människor i Sverige och Europa. I framtiden kommer sådana miljöer sannolikt vara eftertraktade bristvaror. I Lekebergs kommuns tidigare utvecklingsplan och miljöpolicy från 2008 var alla eniga om att den var en tillgång som måste skyddas. Länsstyrelsen lät göra en landskapsanalys ”Vindkraft i Örebro län” 2010. Slutsatsen i rapporten, som är gjord av från vindkraftsintressena fristående experter, fastslår att området bör i sin helhet undantas från storskalig vindkraftsetablering.

Vad fick politiker, myndigheter och domstolar att så kapitalt vända kappan efter vinden och falla av 180 grader?

I dag dominerar sexton 185 m höga snurrande, vinande och blinkande vindkraftsmaskiner horisontlinjen och den tidigare tysta och nattetid mörka naturmiljön. Och önskemål att få bygga högre eller fler verk dyker upp. Hur kunde detta ske? Vad fick politiker, myndigheter och domstolar att så kapitalt vända kappan efter vinden och falla av 180 grader? Segraren skriver alltid historien och stadfäster sin version om sanningen. Det kan vi se i reportaget i NA i samband med invigningen och i landshövdingens tillrättalagda krönika i samma tidning 18 oktober. Allt är frid och fröjd och har gått rätt till. I den här artikeln vill jag lyfta fram två problematiska frågor: Vindkraften i miljö- och klimatkrisernas perspektiv och beslutsprocessen i ett demokratiskt perspektiv. Jag har en omfattande dokumentation i båda frågorna och hoppas kunna analysera dem grundligare i annat sammanhang. Här finns bara plats att antyda dem.

Det paradoxala är att de flesta av oss som engagerat sig mot en stor och dominerande industrianläggning i Kilsbergen också är naturmänniskor, engagerade i ekologiska frågor och i klimathotet. Vi inser att vi behöver förnybara och fossilfria energikällor. Men det finns en konflikt – eller en avvägning – vi måste hantera. Hur mycket värdefull natur måste vi offra för att kunna fortsätta med vår livsstil och våra konsumtionsvanor? Måste vi anlägga vindkraft överallt där det blåser, oavsett konsekvenserna? Hur ska vi balansera olika intressen mot varandra? De frågorna vill inte politiker och myndigheterna öppet och tydligt föra ut i dialog med medborgarna.

Lagligt rätt men utan någon som helst politisk fingertoppskänsla.

Beslutet i Lekebergs kommun i dessa frågor av stor betydelse för invånarna för många år framåt fattades med tre rösters övervikt. Gamla utfästelser och bedömningar blåste bort över en natt. Kommunen hade i otaliga policydokument deklarerat att den orörda naturen, vildmarken, var en av de värdefullaste resurserna de hade. En konsult med starka kopplingar till det exploaterande företaget fick nu utan protester nedgradera detta till en ordinär bruksskog. Man borde ha gjort en ny total översiktsplan i vilken man väger av hur resurser i form av mark och vatten ska användas till invånarnas bästa men valde att istället göra en tematisk tilläggsplan enbart för vindkraften. Lagligt rätt men utan någon som helst politisk fingertoppskänsla. Slutenheten var total. Man lyssnade artigt till protesterna men svarade aldrig. Cirka två tusen insamlade namnunderskrifter på protestlistor med krav på att bergen skulle skyddas maldes ned i papperskvarnen. När kommunen till sist inbjöd till en diskussion om vindkraftsplanerna inledde fullmäktiges ordförande med att informera de över hundra personer som kommit med orden: ”Kommunstyrelsen har i eftermiddag fattat beslut att tillstyrka vindkraftsansökan, Och ingenting som framkommer här kan påverka beslutet.” Postdemokrati kallar statsvetarna det. De demokratiska processerna tillåts pågå som ett skådespel, men alla viktiga beslut är redan fattade i slutna rum.

... nu kan vi läsa hur Länsstyrelsen berömmer sig av att det är den som har sett till att vindkraftsindustrin har etablerats.

Länsstyrelsens roll är märklig. När vi uppvaktade länsstyrelsen under processen lärde vi oss att det är en miljöprövningsdelegation som fattar beslut självständigt från Länsstyrelsen som inte kan och får påverka det. Vid beslut består delegationen av två personer, en miljösakkunnig och en jurist. Länsstyrelsens experter kan höras, men det är inget tvång. Om de mäktiga och unika sångsvansstråken på våren längs Kilsbergskanten mot Tysslingen skulle påverkas av vindkraftstornen berördes till exempel ej. Landskapsanalysen från 2010 lades åt sidan. Länsstyrelsens roll som tillsynsmyndighet och företrädare av miljöintressen och andra allmänna intressen är således författningsmässigt eliminerad i vindkraftsfrågan. Men nu kan vi läsa hur Länsstyrelsen berömmer sig av att det är den som har sett till att vindkraftsindustrin har etablerats.

Omfattningen av folkrörelsen att skydda Kilsbergen tonas ned i landshövdingens artikel. Några organisationer och privatpersoner har protesterat, skriver hon. ”Några” var cirka två tusen privatpersoner. Ett trettiotal olika föreningar och några företag med naturintresse, verksamma för friluftsliv, rekreationsmöjligheter i naturen, och bevarande av geologiska minnen och intressanta kulturhistoriska miljöer engagerade sig. Kanske skulle vi valt aktivism och civil olydnad för att få gehör för våra argument istället för den demokratiska vägen? Det har ju fungerat ibland, till exempel för att skydda Ojnareskogen på Gotland mot exploatering. Men det ska väl inte behövas i ett demokratiskt samhälle. Men notera: Tre rösters övervikt i kommunen och två personer fristående från Länsstyrelsen har avgjort Kilsbergens öde.

Hur politiska påtryckningar och det allmänna opinionsläget tycks ha påverkat miljödomstolarnas tolkning, hur jävsfrågor och frågor om bestickning avfärdats och hur kortfattat och schablonmässigt domar skrevs, totalt utan analyserande text, är en historia som inte får plats här.

Är det viktig att bevara möjligheter till sådana upplevelser som det mitt barnbarn var med om? Jag tror det.

Jag ska försöka beskriva vad som förlorats och aldrig kan återvinnas i en ögonblicksbild. En kväll i slutet av augusti tog jag med mitt då 4-åriga barnbarn, storstadsbarn, ut till skogsbrynet vid vårt lantställe i Kilsbergen. Det var mörkt, vindstilla, helt klart och tyst. Himlen var översållad av lysande stjärnor. Hon, vanligen pratsam, blev helt tyst, kramade hårt min hand och tog in allt med stora ögon som speglade både rädsla, häpenhet och fascination. På hemvägen samtalade vi lite tyst och hon meddelade, på sitt sätt, sin känsla av litenhet och att som människa vara en del av något fantastiskt, ett sammanhang, rymdens oändlighet, evigheten och sin egen plats i allt detta. Platser och situationer för sådana upplevelser blir allt färre. När det blev ett längre strömavbrott och mörkt i Kalifornien tog många kontakt med myndigheterna om en invasion från rymden. De hade sett egendomliga ljusfenomen på himlen. Det var Vintergatan som det moderna samhällets ständiga ljusflöde dolt för dem.

Är det viktig att bevara möjligheter till sådana upplevelser som det mitt barnbarn var med om? Jag tror det.

Sven Larsson

Örebro

Aktiv i Nätverket Rädda-Lekeberg

Adjungerad ledamot i Kilsbergsfrämjandets styrelse

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel