Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Åsa Maria Kraft

Annons

Åsa Maria Kraft är en samtidspoet som intensivare än de flesta utmanar det poetiska rummet, som med sitt genre-upplösande språkspel söker nya infallsvinklar och nytt poetiskt stoff till sina texter (hennes förra bok, ”Permafrostens avtagande”, till exempel kretsade kring klimatförändringens problematik via en kakafoni av absurt sammanförda röster). Hon har snarast framstått som en hängiven utmanare till jagcentrerad lyrik, närmast ointresserad av subjektet. Hittills, bör man kanske tillstå – med en twist.

”Självpornografi” börjar på ett tåg. Två personer möter blickar. Allt sker ”irl” – texten markerar nutid, refererar till sig själv, simulerar sin egen omedelbara tillblivelse i detta nu: ”Presens? Inte nödvändigtvis, men det börjar där, säger hen. Ja, det börjar där”.

Detta är upptakten till en kärlekshistoria, från början till slut. Så långt är också ”Självpornografi” en studie av ett jag och ett du, ett (pornografiskt) utvik av självet och dess processer.

Men Kraft gör det inte så enkelt för sig – subjekten utbyts nämligen till en relation mellan de könsneutrala pronomina ”hen” och ”hen”. Genom att ta bort genusmarkeringar, uppstår ett rum där frågan självklart uppkommer vad som sker med relationen mellan dessa anonyma markörer. Allt blir som vanligt ändå, skulle man kunna svara.

Här konstitueras nämligen också en maktrelation, en underkastelse, ett beroende. Den ena ”hen” är sambo utan intentioner till en affär; den andra ”hen” hamnar i en härva av missförstånd och osund upptagenhet vid tecken och signaler.

Makten är ansiktslös, könlös kanske, men lämnar inte texten ifred. Och mer än detta tycks Kraft vilja påtala själva förutsättningarna för att beskriva något verkligt och pågående.

Texten är närmast ängslig inför sig själv. Här finns dessutom allehanda antydningar och anvisningar till allt från Freud till Barbra Cartland – på det sätt vi lärt oss känneteckna Krafts alluderande lyrik.

Det är en sinnrik, och snillrik, text. Det är en fiktion om fiktionen, den som finns i det verkliga, i det pågående.

Texten berättar, men återger inte. Den filtrerar och översätter. Krafts försök att komma närmre det textlösa är beundransvärt.

Att sedan jublet nog hörs betydligt högre från den genusteoretiskt inriktade litteraturvetaren än gängse poesiläsare må vara en annan historia, en fiktion någonstans i det där suspekta irl som vi bara tycks närma oss via språkspelets nervösa semiotik.

Mer läsning

Annons