Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Birgitta Lillpers

Annons

Googlar du ordet ”industriminne” får du bland annat läsa att det är ”en bevarad industriell anläggning eller miljö, som anses vara ett industrihistoriskt arv av intresse”. Man tänker på platser som håller minnet av arbetet, arbetets miljö och det som producerades levande. Och när vi återser dessa ställen ser vi även oss själva som människor, rester av tankar, förhoppningar, det all mänsklig verksamhet bygger på.

Birgitta Lillpers är en av våra absolut främsta poeter och prosaister. Sedan debuten 1982 med diktsamlingen Stämnoja har hon givit ut ett stort antal diktsamlingar och romaner. Hennes författarskap är djupt säreget, hon finner diktens element såväl i det mest vardagliga som i det andliga. Vardagens göromål, de nutida såväl som de som varit – handarbete, industri, lantbruk, biskötsel… finns där, liksom musiken och sättet människor talar på, kanske dröjande, tveksamt och till synes knappt, som om orden är mycket dyrbara.

I Birgitta Lillpers böcker finns de som annars är nästan osynliga. Hon berättar om undanskymdt, skyggt liv, om erfarenhet som på en gång är bunden till tiden och tidlös: nålens och trådens väg i farmors brodyr, pappans tankar på maskinkonstruktioner och byggen, allt det vi gör och tänker oss som inte endast ligger strax utanför oss utan också i viss mån är vi. Ja, man kan nog läsa blommorna på en broderad duk också som bild av den syende, som att arbetetes resultat är människans gestalt – en form av industriminnen.

Jag läser Birgitta Lillpers nya diktsamling, Industriminnen (Wahlström Widstrand). Den består av 98 numrerade dikter i en lång svit. Den första dikten berättar om den dagliga sysslan att läsa av termometern. Man följer spritpelarens rörelse uppåt eller nedåt, och nollpunkten är den punkt vilken innefattar allt och ingenting och varifrån allt, såväl handling som villrådighet, utgår. Och har vi ingenting annat så har vi ”i alla fall spritpelaren att tala om”. Det lilla, nästan helt förbisedda får bära allt vi egentligen vill säga och göra. Det är inte alltid vi berättar högt och ljudligt, i stället väljer vi att skenbart tala om något annat – men den som lyssnar vet och förstår.

Som alla Birgitta Lillpers böcker är även denna både en stor språklig upplevelse och en läsning som tar tag i mina tankar om vad som är mitt livs lyftning och innehåll. Språket, sättet dikterna är uppbyggda på, det de talar om, insikterna, allvaret och den stillsamma humorn, allt detta tillsammans är en stark enhet.

Den som läser ska göra det som man lyssnar till musik, flera gånger om, och följa texten med den egna mumlande rösten. Det är inte svårt, det handlar om att vara öppen.

Mer läsning

Annons