Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brigitte Gacha

Annons

”Så underligt … att det inte är kallare än så här i Stockholm.” Så inleds den Kamerunfödda Brigitte Gachas debutroman ”Ugglemasken” i vilken vi får följa den unga Màdoumà och hennes omtumlande vistelse i den vintervita huvudstaden efter att ha följt med sin man för att emotta Nobelpriset i fysik. Och det är genom fönstret i det överdådiga hotellrummet på Grand Hotell där Màdoumà förtrollad står och ser på medan snön lägger sig över hustaken i Gamla Stan som hennes berättelse börjar.

Iakttagelser och funderingar kring livet varvas med tillbakablickar om hennes uppväxt i slummen i Kamerun, om tiden innan giftermålet och det arv hon fått bära med sig från sin mor och mormoder som bägge varit bihustrur till despotiska män och vars liv kantats av alltifrån våldtäkt, armod och flykt ifrån primitiva uråldriga traditioner.

Gacha som tidigare jobbat som journalist för UNESCO berättar i en intervju hur det som till en början var menat som en artikel om Nobelfesten i hopp om att bidra till främjandet av vetenskaplig forskning i Afrika, snabbt urartade till en bok på drygt fyrahundra sidor på grund av vad hon kallar en ”springande” penna. Och det är med en stor berättarglädje och skrivlust som Gacha har nedtecknat Màdoumàs historia, men så som det ofta är fallet med debuterande författare kunde texten ha skurits rejält; metaforer, omkväden, försköningar och omskrivningar följer varandra titt som tätt utmed hela romanen och det dröjer inte länge förrän man blir utled på det enformiga skrivsättet.

Dessutom är dialogen mellan det äkta paret av någon orsak som hämtad ur en gammal femtiotalsfilm, något som inte bara skär sig med det annars så lössläppta språket utan står också i en skriande konstrast mot deras nyfunna kärlek för varandra som Gacha gång på gång envisas med att likna vid ett översinnligt, rent ut sagt kosmiskt samförstånd. Ändå är det är svårt att finna ens ett korn av jämställdhet i deras relation. Antonin, som är den vetgirige konstant upptagne vetenskapsmannen tilltalar utmed hela romanen sin fruga med en kärleksfull men tillrättavisande ton varpå hon, Màdoumà, den känslobetonade, simpla bykvinnan med bara några års skolgång bakom sig, lydigt rättar och ursäktar sig därefter.

”Ugglemasken” är i flera avseenden en spännande bok att läsa då kollisionen mellan två kulturer alltid är av intresse, dock är det lätt hänt att man fort blir utmattad av Gachas skenande prosa. Springande pennor i alla ära men ”Ugglemasken” skulle ha tjänat på några andningspauser emellanåt.

Mer läsning

Annons