Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nina Burton

Annons

Essäistik är en svår konstart. Det är dessutom en genre som väl aldrig riktigt fått fäste i Sverige – åtminstone inte på samma sätt som exempelvis Tyskland och Frankrike vårdat uttrycket. Kanske har det helt enkelt med att göra att den prekära och finkänsliga sammanblandningen av det personliga och reflekterande med en mer faktabaserad, eller rent av vetenskaplig, framställning, i själva verket förutsätter ett bildningsideal som inte är direkt är comme il faut.

Essäistiken har en stor del av sin grund i en sorts renässanskt humaniora-patos – brett, med stora anslag, förtrogenhet med Mästarna, och med nog med hybris investerat för att placera det egna jaget däribland. Det är bland annat vår skepticism gentemot detta som gör att Horace Engdahl kan sitta hos ”Skavlan” och fälla dräpande kommentarer om vårt samhälles kulturella nivå – kommentarer som uppfattas som om de vore uttryck för ett partytrick, och inte i själva verket en reaktionär längtan efter ett försvunnet ideal.

Hur det än är med den saken så ingår Nina Burton i en liknande tradition. Burton, en av våra absolut säkraste essäister, har bland annat i ”Den nya kvinnostaden” (2005) lyckats skriva en alternativ, Europeisk kvinnohistoria. I ”Flodernas bok” låter hon Rhône, Rhen, och Themsen utgöra livsflöden i ett lika nyfiket och bildat utforskande av både omgivningarna och landskapen som utgör flodernas hemvist, dess befolkade banker och spräckliga historia, men också av sin egen historia, sitt eget jag, med rötter som slingrande söker sig ner på kontinenten.

Hon har en fantastisk förmåga att se samband och beröringspunkter – eller att skapa sådana där det innan inte fanns sådana. Historia, poesi, biografi, konst, och politik smälter samman till vad som närmast kan beskrivas som en organism, som kontrollerat men energiskt blir både sitt eget incitament och sin utkomst. Betingare och betingelse i ett. Vattnet är nyckeln till livet – både till historien om det och dess fortlevnad. Genast där finns sambandet – resten är intellektuell bonus: ”På så vis speglas flodernas livsnät över klotet även i mitt eget blodomlopp”, skriver hon i inledningen. Essäistik när den är som bäst.

Mer läsning

Annons