Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pija Lindenbaum Lilian Edvall (text) Sara Gimbergsson (bild)

Annons

Två av höstens bilderböcker har titlar som är snarlika och som väcker nyfikenhet. Där finns också andra beröringspunkter som hur tillvaron plötsligt kan förändras och bli skrämmande och hotfull. Särskilt svårt är det att som liten få skäll av någon vuxen som man inte känner så väl. I ”Gittan gömmer bort sig” skildras en sådan traumatisk händelse. ”Zenobia tappar bort sig” är lika uppskakande, fast på ett annat sätt!

Hjördis, Gittans bästis, får inte plats på dagis. Istället har hon och hennes småsyskon en barnflicka som heter Puma. Gittan hälsar ibland på hos Hjördis som bor i samma trappuppgång. En dag när flickorna leker med småungarna råkar Gittan tappa bebisen i golvet. Puma som har hört skriket kommer rusande: ”Vad har du gjort! ropar hon.” Då blir Gittan alldeles iskall och hon flyr snabbt hem och gömmer sig i klädkammaren.

Där i mörkret pågår ett riktigt drama och tankarna lämnar henne ingen ro. Hon ser Pumas arga ögon framför sig ”och tänk om bebisen blöder.” Gittan har en livlig fantasi och i tidigare böcker har det funnits med låtsasdjur som gråvargar, fårskallar och älgbrorsor.

I ”Gittan gömmer bort sig” är det små vesslor som gör allt för att trösta. Men inte förrän barnvakten Puma kommer och ringer på och vill bjuda på glass blir allt bra igen.

Bilderna är uttrycksfulla och påtagliga. Gittans sårbarhet kommer tydligt fram där hon hänger över bordet med ledsna ögon och inte förmår berätta för sin pappa vad som har hänt.

”Zenobia tappar bort sig” börjar i en glad och förväntansfull stämning. På långt håll kan man höra musiken och se karusellerna: ”Zenobia dansar vägen fram. Att gå på festival är det bästa hon vet!” På barns vis gör hon trots otaliga förmaningar slut på alla pengarna på en gång. Hon köper en hel påse med kokosprickar.

Det finns mycket att titta på. Men när hon sträcker ut handen mot sin mamma så finns det ingen där: ”Främlingar är det enda hon ser. Zenobia blir rädd. Hon vill skrika men munnen är alldeles tyst.”

Sara Gimbergssons illustrationer visar på ett suveränt sätt hur omgivningen blir overklig och spöklik när mamma och pappa försvinner. Men i slutet ordnar allt upp sig och de vackra höstlöven dansar åter i solen.

Pija Lindenbaums ”Gittanserie” och Lilian Edvalls böcker om ”Kaninen” handlar om känslomässig utsatthet bland de minsta. Med ”Gittan gömmer bort sig” och ”Zenobia tappar bort sig” fortsätter författarna i denna tradition.

Kanske har vi glömt hur sorgset det kändes att som liten bli tillrättavisad. Eller hur det var att tappa bort sin mamma och pappa Detta är bilderböcker som väcker minnen till liv

Mer läsning

Annons