Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riikka Pulkkinen

Annons

På ett sätt kan man sammanfatta Riikka Pulkkinens roman ”Sanningen” med att den handlar om en ung och vacker tjänstekvinna som blir förälskad i en stilig men gift familjefar. Hustrun får reda på sanningen och ställer ultimatum: familjen eller älskarinnan. Mannen dras mellan de två kvinnorna och gör till slut sitt val.

Men ”Sanningen” är också en mångbottnad roman om sorg, relationer, död – och att minnen kanske inte alltid är att lita på.

Vi tar det från början: psykologen Elsa Ahlqvist flyttar hem från sjukhuset, hon ska dö i cancer, sjukvården har nått vägs ände, inget kan rädda henne. Hon vill dö hemma, bland sina närmaste: maken Martin, konstnär, dottern Eleonoora, läkare, och barnbarnet Anna, som bär på en stor kärlekssorg.

Alla gör de sitt bästa att hantera Elsas döende. Eleonoora försöker hantera att hon snart blir moderslös.

Anna vill ta vara på tiden med mormodern och under ett besök hittar hon en klänning i en av garderoberna. ”Det är Eevas klänning”, säger mormodern och berättar om familjens hemhjälp/barnflicka som höll på att krossa hennes och makens äktenskap. Med denna klänning träder en bortglömd person fram ur det förflutna. Det är Anna som berättar Eevas historia. Hon känner igen sin egen kärlekssorg efter den man och hans dotter som en gång fanns i hennes liv.

Annas och Eevas liv flätas samman och blir på ett sätt samma berättelse och till slut också en väg för Anna att hantera sina egna känslor.

I Riikka Pulkkinens roman finns ett vemodigt bildspråk, särskilt i naturskildringarna, som får mig att tänka på gamla finska tangotexter, och det tycker jag mycket om.

Trots att det handlar om sorg och förlust är ”Sanningen” ingen sorglig läsning, tvärtom. Jag dras med i avslöjandet av familjehemligheter och har svårt att lägga ifrån mig boken förrän jag fått veta allt.

Mer läsning

Annons