Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sten Espmark

Annons

Minnet är bedrägligt om man får tro psykiatern och psykoterapeuten Sten Espmark. I boken ”I Speglarnas sal” (2010) sållade han bland minnesbilder från 50 år som verksam psykiater. Skisser från den professionella gärningen blandades med en välbalanserad och respektfull helhetssyn på såväl patienter som olika terapiformer.

I sin nya självbiografiska bok har han lagt sig själv på divanen och åter låtit minnena flöda i ”fria associationer”, där det också finns plats för det fiktiva i hågkomsterna. Mera självutlämnade blir det den här gången i en berättelse som tar sin början när Sten Espmark vaknar upp efter en hjärtoperation och i sjukhussängen har tid att tänka tillbaka på sitt liv. Bit för bit formas en skildring av hur det var att växa upp i 1930 –och 40-talets Sverige för Sten och hans två år äldre bror Kjell. Fadern övergav hustru och barn för en annan kvinna. Modern, stark men bräcklig på grund av traumat kring skilsmässan och den praktiska och ekonomiska börda det är att vara ensamförälder, fick tidigt axla ansvaret för barnens uppfostran. Fadern förblev till stora delar osynlig i Stens liv vilket kom att prägla honom och Kjell.

Sten valde musiken och en lovande karriär som pianist till att börja med, Kjell läsandet och skrivandet – två vägar att försöka nå den frånvarande faderns hjärta.

Dagdrömmarna om att bli flygare ersattes av studieår, amorösa eskapader, resor och de första stegen in i psykoanalysens värld och läkaryrket.

Sten Espmark är precis som sin bror en säker stilist. Bara det känns gott att del av, men det jag främst fäster mig vid, kanske för att jag själv verkar inom psykiatrin, är Stens ord att i slutet av sin analys ”nått fram till känslan av att vara den person man alltid varit innerst inne”. För att nå dit, att bli lite sannare, behöver man nog leva mer som man vill och inte som andra förväntar sig.

Mer läsning

Annons