Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Sjödin

Annons

Tomas Sjödin är en klok man. Och en smärtornas man, väl förtrogen med krankhet. Två av hans tre söner föddes med en svår hjärnsjukdom som sakta bröt ner dem tills de dog i tonåren. Om denna utdragna sorgeprocess – och om glädjestunderna mitt i sorgen - har han skrivit i flera böcker och talat om i flera radioprogram.

Det är inte många i vår tid som kan tala så inkännande om den sorg som förr eller senare drabbar alla människor när vi måste skiljas från dem vi älskar.

Pastorn och författaren Tomas Sjödin förmedlar på sitt lågmälda sätt det kristna hoppet om ett återseende. Att det är skillnad att lämna en människa till graven jämfört med att återlämna henne till Gud.

En annan stark tråd i hans förkunnelse är vårt liv inte ska värderas efter vad vi fick till utan efter att vi fanns till. Därför att det mesta i livet väljer vi inte, vi får det faktiskt. En bra bit från tro-dig-frisk-teologin.

Själv har jag den här hösten läst hans bok Eftervärme två gånger. I den talar han trösterikt om eftervärmen som en bra människa lämnar efter sig. Så det är med stor förväntan som jag öppnar hans debutroman ”Tusen olevda liv finns inom mig”.

Inledningen är intresseväckande. En notis i tidningen Dagen berättar om en präst som gått till väders med hjälp av 1000 heliumfyllda ballonger och försvunnit. Den fångar huvudpersonens – och mitt - intresse. Huvudpersonen är en svensk frikyrkopastor, Bengt Eriksson. Frikyrkopastorer är inte en yrkeskår som förekommer särskilt i svenska nutidsromaner. Utom möjligen då det behövs en inskränkt figur som också är en glädjedödare.

Bengt Eriksson är inte inskränkt, men hans liv är onekligen glädjelöst efter att hans älskade hustru dog för fem år sedan. Sorgen är stor och hans liv präglat av en otäck likgiltighet. Inte heller har han något att förmedla till församlingen. Han ställer själv sin diagnos – andlig kallbrand.

För att återfinna livslusten och utforska sina ”999 olevda liv” beslutar han sig för ett drastiskt steg. Han ska helt enkelt försvinna från staden Söderhamn och sin församling under fyra månader. Utan att säga något till enda människa förbereder han sin flykt till en plats vid västerhavet där han inte känner någon. Där ska han vila, tänka och skriva några viktiga brev till sin hustru. Samt läsa sin huspoet Birger Norman.

Norman är en central figur i Bengt Erikssons liv. En samtalspartner av vars ord han fått näring under hela livet. De talar nämligen samma trons dialekt. Faktum är att denna roman, som ett sidospår, väcker liv i Ådalspoeten Birger Norman. Så många kloka och vackra ord som även denne man skrivit.

Ett Norman-citat inleder romanen: ”Du som blåser ut ljuset, kom inte om natten när jag sover. Kom om natten då jag ligger vaken och lyssnar till kölvattnen från bortdragande stjärnbilder.”

Man anar att det inte bara är Bengt Eriksson som har Birger Norman som samtalspartner utan även Tomas Sjödin.

Sommaren vid västerhavet blir inte den ensamma sommar Bengt Eriksson tänkt sig. Han finner en vän, en man som också förlorat sin hustru. Tillsammans förbereder de ett luftburet projekt, inspirerat av den sydamerikanske prästen. Mer ska inte sägas om detta.

”Tusen olevda liv inom mig” är en väl skriven berättelse som stannar kvar och som lämnar en god känsla. Och den innehåller den goda berättelsens driv. Bengt Eriksson når något slags försoning med att han måste fortsätta vägen framåt utan sin älskade hustru. Att vi har våra kära till låns, somliga lång tid andra kortare.

Mer läsning

Annons