Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Torbjörn Forslid Anders Ohlsson

Annons

Morgonradio, matlagningsprogram, ”Fångarna på fortet”, mässor, massiva reklamannonser i pendeltrafikantmiljö, stiliserade tidningsreportage – författarens kanaler till sina läsare begränsas i dag långt ifrån av hans eller hennes skrivna produktion. Tvärtom – förlagens uppgift tycks alltmer ha skiftat från att upprätthålla bokproduktion till att investera, bygga, utveckla, och – inte minst – marknadsföra författaren i det offentliga medierummet.

Det här är i alla fall tesen i Torbjörn Forslid och Anders Ohlssons senaste bok, ”Författaren som kändis”. I deras förra studie, ”Fenomenet Björn Ranelid” (2009), utforskade de båda hur Björn Ranelid etablerade sin ”litterära varumärkesbyggande” – och det är en linje man fortsätter och breddar i den nya studien, men nu inriktat på det olika sätt likartade arbetssätt kan synas hos Kristina Lugn, Horace Engdahl, Jan Guillou, Daniel Sjölin, och – som en udda fågel i sällskapet – Selma Lagerlöf.

Författarens behov av marknadsföring – eller, vagare uttryckt, deltagande i rådande marknadsklimat och – förutsättningar – är såklart knappast något nytt. Den rent marknadsekonomiska realiteten för författaren (han måste helt enkelt sälja sina verk) är kanske något som accentueras framför allt under industrialiseringen (till exempel som hos framgångsrika följetongsförfattare som Charles Dickens), men innan dess fanns exempelvis en intrikat mecenatordning att förhålla sig till. Om man inte ville eller kunde bli hovnarr à la Bellman, förstås.

Men även i beaktande av det så har något nytt skett – i det får man nog helt enkelt ge Forslid-Ohlsson rätt. De båda härleder i viss mån författarens nya roll till ett uppvaknat författarbiografiskt intresse hos publiken – och det må väl vara hänt – men det som framför allt intresserar är den framväxande, medialiserade bilden av författaren. Vi skulle kunna tala om tecknet av författaren, konstruktionen av författarens medierepresentation. Identitet som performativitet är en teori tätt insnärjd i en postmodernistisk idétradition. Och här finns det nog bäraktig relevans till förklaring.

Forslid-Ohlssons främsta exempel (och bästa analys) i det avseendet, framkommer inte helt oväntat i kapitlet om Kristina Lugn, en författare som få andra varit både så medveten och så intresserad av leken med idén om den utbytbara identiteten – vi kan kalla det iscensättningen av ett jag.

På likartat sätt analyserar de även Horace Engdahl självetablerade bild av sig själv som outsider, Jan Guillous intrikata användande av begreppen fin- och populärkultur i ständig relation till sina egna verk och sin egen position, samt det mediala spelet kring Selma Lagerlöfs namn i samband med TV-filmatiseringen av hennes liv 2009 och de där framburna inslagen rörande hennes påstådda homosexualitet.

Så nog finns det en underliggande celebritetskult som dagens författare i hög utsträckning – både välvilligt och motvilligt – tvingas förhålla sig till. Forslid-Ohlssons framställning är ahistorisk och egentligen ganska försiktig – men å andra sidan tack och lov ingen ”kritik” mot de rådande villkoren. Den är snarare att betrakta som ett första försök att ringa in de sätt, och de kanaler, på och med vilka vår idé om ”författaren” manifesteras och upprätthålls 2011. I det avseendet är ”Författaren som kändis” i högsta grad läsvärd.

Mer läsning

Annons