Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Walter Repo

Annons

Säger namnet Rolf Blomberg dig något? Själv var jag bara vagt bekant med namnet innan jag började läsa Walter Repos biografi om denne författare, resenär, fotograf och människorättskämpe, som själv kallade sig för ”forskningsluffaren”. Ordet fångar Rolf Blombergs karaktär i ett nötskal – ödmjuk, ofta grubblande och sökande.

Rolf Blomberg föddes i Stocksund i nordöstra Stockholm 1912 och dog i Ecuadors huvudstad Quito 1996. Men kanske är det så att grunden till hans äventyrliga liv lades i Lindesberg, närmare bestämt i farföräldrarnas hem: Blombergska gården på Kungsgatan 48.

I detta hus tillbringade Rolf Blomberg delar av sommarloven. På nedervåningen fanns farföräldrarnas bokhandel. Varje vecka kom det bokleveranser från Stockholm. En stor genre vid den här tiden var reseskildringar och äventyrsberättelser från exotiska platser. Det är lätt att tänka sig att den unge Rolf Blomberg frossade i historier om kannibaler och krokodiler.

”Jag är säker på att en del av förklaringen till varför Rolf hade, som han uttryckte det, myror i byxorna och gav sig ut i världen återfinns i Lindesberg,” skriver Walter Repo som gått grundligt tillväga under sin research.

Författaren följer i Rolf Blombergs fotspår, både på den svenska landsbygden och i bergstrakterna där Amazonfloden har sitt källflöde. Inget är för litet eller obetydligt. Från jakten på den stora Inkaskatten i Sydamerika till forskningsluffaren på turné i den svenska landsorten en mörk vinterkväll, släpandes på en tung projektor och skioptikonbilder i snösörjan, med hopp om att hitta ett anständigt pensionat och en nattlig pyttipanna.

Detaljrikedomen till trots är det ett nöje att läsa boken, som ständigt växlar mellan nutid och dåtid och däremellan finns citat insprängda från Rolf Blombergs dagböcker, artiklar och brev samt intervjuer med anhöriga. Stilen är journalistisk men aldrig banal eller sensationslysten.

Fram växer bilden av en rastlös själ som får mig att tänka på Bruce Chatwin. Han hade som bekant mycket myror i byxorna, ständigt på väg någon annan stans. Jämförelsen haltar dock i den meningen att Rolf Blomberg aldrig kommer i närheten av Chatwins stilistiska elegans.

Å andra sidan lyckades Rolf Blomberg göra 33 dokumentärer för SVT och SF, och därmed blev han en populär och viktig folkbildare.

Men som sagt – drivkraften att offra ett välstädat borgerligt liv delar Chatwin och Blomberg med hull och hår. Dessutom försökte bägge att frigöra sig från den vite europénsschabloner om det främmande.

Rolf Blombergs insatser för att lyfta fram de eländiga levnadsvillkoren för den indianska ursprungsbefolkningen i Sydamerika har med rätta prisats. Samtidigt kunde han med oljebolaget Shells bistånd göra filmer i några av Ecuadors mest otillgängliga områden.

Det är lätt att raljera över vita europeiska mäns motiv för att söka sig till och formulera främmande kulturers grundvalar och strukturer. Ändå är det väl så att ett visst mått av exotism utgör något av drivkraften till att vi över huvud taget reser till främmande kontinenter.

Det viktiga borde vara hur vi hanterar våra upplevelser av det främmande. I den meningen var Rolf Blomberg i flera fall en pionjär. Hans uppdykande i offentligheten innebar att folkhemmet lämnade Sten Bergmans ”kannibalradio” på bakom sig där ett replikskifte kunde låta så här:

– Vilken kroppsdel tycker du smakar godast?

– Öron, ögon och fingrar.

Mer läsning

Annons