Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den siste mammuten

Annons

DRAMAKOMEDI. Om tanken på en fetlagd, socialt handikappad och ofta halvnaken Gerard Depardieu, med ett svall som E-type skulle avundas, gör dig snudd på illamående, så kan du bara sluta läsa nu.

Känns upplägget däremot lite kittlande så har ”Den sista mammuten” alla chanser att bli vinterns mest udda och absurt roliga filmupplevelse.

Depardieu spelar den precis pensionerande slaktaren Serge. Utan sina döda grisar och verktyg är han ingenting, vilket irriterar inte minst hans fru som oroar sig för bristen på pengar och sin egen hälsa.

Till råga på allt så har han ingen ordning alls på sina pensionspapper (någon pensionsmyndighet verkar inte existera i Frankrike, däremot finns det gott om snårig byråkrati), så för att inte helt gå i konkurs måste Serge ge sig av på en resa bakåt i historien.

Utrustad med frugans mobiltelefon hoppar han upp på sin gamla motorcykel för att besöka arbetsgivare och få ordning på allt.

Det här låter kanske lite Ken Loach-aktigt. En åldrande slaktare, blåst av systemet, som beger sig ut på en både yttre och inre resa. Och i grunden finns så klart en kritik mot det franska samhället som inte gör det lätt för sina invånare.

Men i regissörduon Deléphine och de Keverns (som tidigare har gjort den smått genialiska ”Arga män utan ben”) händer blir den här resan allt annat än diskbänksrealism.

Snarare är den rätt spännande och framförallt galet konstig från början till slut. Fylld av ensamma människor, filmade med kornig film, vars tillvaro är en ständig kamp, bjuder historien på poetiska repliker som ”jag hade tänkt skriva mitt cv på toapapper med mitt mensblod”.

Det är faktiskt mer sevärt än det kanske låter.

Mer läsning

Annons