Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

My week with Marilyn

Annons

DRAMA. Som alla skådespelare som avfärdas som endast ett ”pretty face” kämpade Marilyn Monroe för att bli tagen på allvar, speciellt i början av sin karriär. 1956 reste hon till London för att spela mot Shakespeare-tolkaren Laurence Olivier i ”Prinsen och balettflickan”. Olivier var också desperat, han ville bli en filmstjärna av den nya tiden, inte bara en teaterns gigant.

Förhoppningarna på det gemensamma projektet var alltså stora. Naturligtvis blev det pannkaka av alltihop, i alla fall enligt ”My week with Marilyn”.

Marilyn Monroe var nervös, kände sig underlägsen och sparkade bakut. Laurence Olivier, som dessutom regisserade, blev frustrerad över divalaterna samtidigt som han insåg hur överglänst han blev när Marilyn, som kameran som bekant älskade, till slut fick till sina repliker.

Historien berättas ur den unge Colin Clarkes perspektiv. Han var assistent vid inspelningen och har skrivit två böcker om vad som ”egentligen hände” under den vecka han slumpartat blev den labila skådespelerskans förtrogne. Historien är, precis som titeln antyder, inte Marilyns egen så den som förväntar sig en riktig inblick i hennes inre blir nog besviken.

Hon framstår mest som skitjobbig att ha att göra med och Michelle Williams ska ha beröm för sin rolltolkning. Hon är hyfsat porträttlik och framför allt strålande bra på att få till Marilyns svårfångade kombination av naivitet och förslagenhet.

Alltid sevärda skådespelare som Judi Dench och Kenneth Branagh, i kombination med ett rappt och gulligt manus, gör främst ”My week with Marilyn” till en mysig titt bakom kulisserna på en kaotisk filminspelning.

Mer läsning

Annons