Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi har en påve!

Annons

DRAMAKOMEDI. Den vita röken sprider traditionsenligt budskapet till de församlade på Petersplatsen i Rom. En ny påve har valts ut.

Men vad händer om den nyutnämnde drabbas av en ångestattack och vägrar att gå ut på balkongen för att möta de troende? Vad sker om den utvalde inte vill vara utvald?

En sådan frågeställning hade kunnat resultera i ett ångestladdat drama – eller en buskisartad fars.

Men den italienske regissören Nanni Moretti lyckas med konststycket att berätta historien med lika delar humor och allvar. ”Vi har en påve!” är något så ovanligt som en tragikomisk film som nästan helt behåller den fina balansen mellan gapflabb och empati.

Vi känner med den ovillige påven, men kan inte låta bli att skratta åt den förvirring som hans agerande skapar hos omgivningen.

Påven går i psykoanalys (hos en ateistisk psykolog), drömmer om att lämna hela spektaklet för att bli skådespelare – och rymmer från Vatikanstaten.

Veteranen Michel Piccoli gör en beundransvärt lågmäld tolkning av en människa som drabbats av en stor livskris och söker svar på frågan varför Gud valt ut just honom.

Samtidigt eskalerar oron bland kardinalerna i Vatikanstaten till ett tillstånd av himmelsk galenskap – skildrat på ett roligt och samtidigt oerhört visuellt sätt av Moretti.

Möjligen kan man tycka att Nanni Moretti den här gången borde ha avhållit sig från att vara både regissör och skådespelare i sin film. Han gör visserligen en hyfsad insats som den ateistiske och mer än lovligt naive psykologen, men ägnar sig till skillnad från de andra skådespelarna åt överspel.

Sådant publikfrieri behövs inte i en film som är så bra som ”Vi har en påve!”.

Mer läsning

Annons