Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Migrationsverket bryr sig inte

Annons
Våldtäkter i krig. I Tjetjenienkriget begicks våldtäkter som en del i krigföringen. När tjetjenska kvinnor i dag söker asyl i Sverige, avfärdar Migrationsverket deras berättelser, skriver Johan Lagerfelt. Bilden är från Grozny 2000. Arkivbild: Dmitry Belyakov/AP/Scanpix

Genom århundraden har människors förmåga att göra varandra illa på allt flera och med allt grymmare metoder aldrig upphört att förvåna. I krig har det sällan räckt med att ta livet ut av sina motståndare, utan grymheterna har allt som oftast utsträckts till att omfatta hela befolkningen. Och i denna dystra katalog av övergrepp finner vi att våldtäkter intar en föga hedrande, framträdande plats.

Både romarna och de gamla grekerna på sin tid betraktade krigsvåldtäkter som socialt accepterade och inom ramarna för krigets lagar. På medeltiden försökte den katolska kyrkan dock plädera för det så kallade Pax Dei, Guds fred, vilket syftade till att ge ickekombattanter immunitet från krigets härjningar. Ursprungsdokumentet, som kom från synoden i Charroux 989, var begränsat i sin omfattning men kan sägas vara bland de första försöken att stifta krigslagar. Även muslimska skriftlärda under medeltiden fastställde att våldtäkter var förbjudna och kunde straffas med döden.

I modern tid har sedan 1949, våldtäkt i krig förbjudits genom fjärde Genèvekonventionens artikel 27. Men trots dessa, och även andra, senare ansatser, har våldtäkter av kvinnor, och även män, kommit att bli regeln snarare än undantag i dagens konflikter och det uppskattas till exempel att över två miljoner tyska kvinnor våldtogs under Röda Arméns framryckning under andra världskrigets slutskede. Även efter detta har övergreppen fortsatt och våldtäkterna på Balkan och Kongo är de som har uppmärksammats mest på senare tid.

Det stora steget framåt kom emellertid i och med etablerandet av Internationella Brottsmålsdomstolen, ICC, och Romstadgan, som antogs i juli 1998 och blev ett bindande avtal i april 2002 när antalet signatärstater nådde 60 stycken. Här räknas systematiska gruppvåldtäkter på kvinnor som ett brott mot mänskligheten och därmed finns det varken någon preskriptionstid eller straffrättslig immunitet – ens för sittande statschefer.

Om ett par länder har uppmärksammats med anledning av våldtäkter av civilbefolkningen, så kan vi samtidigt konstatera att somliga länders övergrepp nästan helt har ignorerats. I första hand gäller detta de ryska övergreppen i Tjetjenien.

Redan under kriget 1994–96, ett krig som slutade med en övertygande seger för de tjetjenska partisanerna, började det cirkulera rykten om ryska gruppvåldtäkter på tjetjenska kvinnor. Det gick emellertid inte att få någon substans eller bekräftelse på dessa rykten som tystnade när kriget tog slut. Efter den nästa ryska invasionen 1999 dröjde det emellertid inte länge innan samma rykten åter började cirkulera, men på samma sätt visade det sig vara omöjligt att komma längre i sökandet efter hårda fakta.

Men under 2010 lyckades jag få ett antal modiga tjetjenska kvinnor att träda fram och berätta om sina erfarenheter. Vittnesmålen vidarebefordrades också till Migrationsverket (MV) då samtliga dessa var asylsökande och jag var deras ombud. Till min stora överraskning, i princip med vändande post, kom beskedet att kvinnornas berättelser hade avfärdats som icke-trovärdiga – de hade nämligen inte berättat om övergreppen med en gång de sökte asyl.

Alla som har minsta lilla kunskap om våldtäkter, särskilt gruppvåldtäkter, vet att en sådan upplysning är det absolut sista som en kvinna berättar, inte det första. Men för Migrationsverket, med sin sedvanliga blandning av okunskap och likgiltighet, togs detta till intäkt för att kvinnorna ljög och två av dessa skickades direkt tillbaka till Ryssland, till samma förövare som hade gjort sig skyldiga till de första övergreppen. Vilka budskap sänder Migrationsverket med detta?

För det första är budskapet till de våldtagna kvinnorna: vi bryr oss inte, vi vill inte höra era historier, ni får ingen hjälp av oss, fortsätt att tiga, skammen är er! För det andra är det ett solklart budskap till den ryska militären: fortsätt med era övergrepp, ni kan vara lugna, vi kommer inte att avslöja er.

Sverige är sålunda en av Romstadgans signatärstater och med detta har vi tagit på oss ett särskilt ansvar att agera, ett juridiskt och moraliskt imperativ. Trots detta så ignorerar Migrationsverket helt sonika denna banbrytande internationella konvention och har utvecklat ett direkt samarbete med de ryska krigsförbrytarna.

Det framgår inte om detta samarbete med krigsförbrytare har sanktionerats av regeringen, men om så är fallet så har vi rätt att få veta det och om inte så är det dags att den ansvarige ministern, Tobias Billström klart och tydligt, utan sitt sedvanliga undanglidande, tar ställning och klargör den svenska regeringens inställning. Det är dags att vi tar dessa kränkta kvinnor på allvar!

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons