Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att det ska behöva ta sån tid ...

Annons
Så vackert. Fler pappor med barnvagn är en spirak väg mot jämställdhet. arkivbild: Hasse Holmberg/SCANPIX

I dag kan vi säga grattis på hundraårsdagen. Det handlar inte om någon ärevördig åldring utan om ett fenomen som egentligen borde ha överlevt sig själv.

Internationella kvinnodagen kan notera en rad bemärkelsedagar. FN fångade upp detta ursprungliga vänsterprojekt 1977 och gjorde dagen till en dag för alla i hela världen. Själva tanken föddes på den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn 1910 med Clara Zetkin som barnmorska och supernanny de kommande åren.

Det givna målet för agitationen var kvinnlig rösträtt. Det fanns redan då länder som tillerkände kvinnor denna självklara mänskliga rättighet, till exempel vissa amerikanska delstater, Nya Zeeland och Australien. Världens nya stater gick i bräschen medan det gamla Europa ägnade sig åt manliga maktkamper som till slut ledde till det första världskriget.

I Sverige skulle det dröja till 1921. Kvinnolobbyn hade tvingat de liberala och socialdemokratiska partierna att även inkludera kvinnor i sin politik. I riksdagsvalet detta år valdes fyra kvinnor till andra kammaren, två socialdemokrater, en liberal och en kvinna från högern. Kvinnlig rösträtt var alltså ett allmänt samhällsintresse och kunde inte längre ha etiketten ”vänsterprojekt”.

Tanken om kvinnlig rösträtt föddes under franska revolutionen. Grovt räknat tog det 130 år i Sverige att nå fram till att tanken blev verklighet och därmed en historisk vändpunkt.

Vi vet i dag att detta inte var ett mål utan bara starten på en lågintensiv revolution som fortsätter än i dag efter 90 år – motsvarande en ansenlig kvinnoålder.

Kvinnodagen borde byta namn till jämställdhetsdagen. För det handlar i grunden om mäns och kvinnors lika rättigheter, som i sig är en vinkel på de universella mänskliga rättigheterna, alltså alla människors lika värde.

I Sverige syns ojämställdheten med övertydlighet i statistiken. Kvinno-lönerna är lägre, kvinnor tar ett oproportionerligt stort ansvar för det obetalda hemarbetet och kvinnor är underrepresenterade på maktpositioner. Detta tillstånd är både orättvist, alltså moraliskt fel, och kontraproduktivt, alltså en förlust för nationen i reda pengar. Korkat rent ut sagt.

Föräldraförsäkringen är ett kraftfullt politiskt verktyg för att sopa bort stora hinder på vägen mot jämställdhet. Lika villkor på arbetsmarknaden är grundläggande för jämställdheten. Och det har hänt massor på 20 år. 1989 tog kvinnor ut 36 miljoner dagar med föräldrapenning och männen 2,5 miljoner. Förra året var siffran 38 miljoner för kvinnor och 11,5 miljoner för män. Snacka om upphämtning!

Problemet är bara att med den utvecklingstakten kommer det att dröja årtionden innan pappor och mammor äntligen är jämställda. Tålamod är en dygd, men inte i detta fall.

Det politiska valet i dag står mellan tvång och frivillighet. Frivilligt låter onekligen mycket mer demokratiskt och sympatiskt, men är bedrägligt. Även i utvecklade demokratier finns höga grader av tvång, vi är omgärdade av lagar och regler som styr våra liv.

Detta ”goda tvång” är en förutsättning för en rättsstat och ett sätt att utjämna orättvisor. De manliga maktstrukturerna är en mäktig motståndare som inte frivilligt avstår sina privilegier.

En föräldraförsäkring delad jämt av mellan föräldrar är lösningen. Inte försvinner alla problem, men utvecklingen skulle få sig en rejäl blåslampa. Och Sverige skulle kunna bli ett föredöme, inte minst i EU. Det vore stort att få fira Internationella jämställdhetsdagen snart och inte om hundra år.

Mer läsning

Annons