Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bäst är inte alltid bra

Annons

Idrotten är vår största folkrörelse. Över hälften av alla unga tränar eller tävlar i olika idrotter. Det är en oskattbar tillgång för hela landet.

Idrott har gått från att vara ett särintresse till att bli en massrörelse. Förr var sport mest en syssla för dem med särskild talang eller en het vilja att tävla, mot andra eller mot sig själv. I dag är de inte fråga om att barn har en ”aktivitet”, utan om hur många. Och ”aktiviteter” är för det mesta idrott i någon form.

Det finns två skäl till att hylla idrotten som folkrörelse. Den mest uppenbara är att vi vet att det är bra för hälsan att röra på sig. Skolans jympa och idrott på fritiden är två vägar för barn att på ett lekfullt sätt hålla i gång kroppen och lägga grunden för en god vana att ta med sig in i det stillasittande vuxenlivet.

En liten del av alla dessa barnidrottare går vidare till elitnivå och blir kanske ”hjältar”, som Marcus Hellner. Folkhälsan är den stora vinsten och elitens medaljer en bonus, förhoppningsvis med guldkant.

Det andra skälet till att samhället ska stötta barn- och ungdomsidrotten är fostran. I idrottsföreningarna samlas barn från alla samhällsskikt. Föreningarna blir en mötesplats, precis som skolan i bästa fall, för barn från olika bakgrund. Tillsammans har de möjlighet att bygga nätverk och kamratskap för livet under ledning av välutbildade och insiktsfulla ledare.

Fullt så god är inte alltid verkligheten. Det finns alltid avarter. Det kan vara elitsatsningar redan på knattenivå där ledare låter sig förblindas av viljan att vinna, i stället för att se till att alla faktiskt har rätt att vara med. Matchvinster är enbart en bonus på barnnivå.

Och så finns det föräldrar som inte fattat den grundläggande tanken med barnidrott, utan helt tappar sansen vid sidan om planen.

Det är ännu inte klart vad som hänt i fallet med 10-åringen i Uppsala som lämnades av sin pappa efter en ”dålig” insats i en innebandymatch. Det spelar egentligen ingen roll för helheten. Det finns tyvärr många andra exempel på helt oacceptabelt föräldrauppförande.

Ansvaret för att allt ska gå schyst till i barnidrotten vilar tungt på föreningarna. Tyvärr måste de också ta itu med idrottens svans i form av föräldrar, som inte fattat varför barnen ska idrotta.

Mer läsning

Annons