Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

 Det går så långsamt i Sverige

Annons
Toppar. Tysklands Angela Merkel och Brasiliens Dilma Rouseff leder varsitt land. Hur länge ska vi behöva vänta i Sverige?arkivbild: Focke Strangman/scanpix

Nu är det dags igen för åttonde mars, den internationella kvinnodagen. Dags igen att titta lite alldeles extra på det samhällsfenomen som en gång kallades kvinnosaksfrågan och numera jämställdhet. För femtioelfte gången känns det som.

En tråd i detta nystan av orsaker och verkan som beskriver maktförhållande mellan de två könen handlar om ledarskap. Ledarskap medför per definition makt över andra människor, en makt som kan utövas för det goda eller mindre goda, ibland rent ondskefulla.

I går hölls ett möte på Utrikespolitiska institutet i Stockholm med rubriken Kvinnligt ledarskap. En grundläggande fråga var om det finns någon skillnad mellan mäns och kvinnors sätt att leda, i politiken, i affärsvärlden eller över vilka andra människor som helst.

Det definitiva svaret uteblev. Klart är att underlaget inte är jämställt. Fortfaran är kvinnor i ledande ställning i klar minoritet. Historikern Stefan Amirell noterade att av världshistoriens 125 000 regenter har 2000 varit kvinnor. Det motsvarar 1,6 procent, vilket inte är i balans med kvinnors andel av befolkningen. Om så vore hade mänskligheten varit utplånad i dag.

Den som är för rättvisa förskräcks utan att förvånas, även om enstaka fall av drottningdynastier har funnits. En stadsstat Thailand visad upp en sådan under 1600-talet. De mäktiga handelsmännen föredrog kvinnor som regenter eftersom de inte vara krigsbenägna, en inställning som helt krasst var bra för deras affärer, konstaterade Stefan Amirell.

Kvinnor är i dag i klar minoritet på ledande poster i näringslivet. EU-kommissions vice ordförande Viviane Reding gick i samband med förra årets 8 mars ut och hotade med lagstiftning om könskvoteringar till bolagsstyrelser om inte företagen skärpte sig.

Reding mjukstartade sin kampanj med en uppmaning till företagen att bättra sig frivilligt. Ett år senare kan hon, och vi, konstatera att några jättekliv har inte tagits under året. I EU-länderna har 24 företag skrivit under på att de åtar sig att öka den kvinnliga delen i sina styrelser.

Viviane Reding listar fler skäl till varför förtagen ska ledas av fler kvinnor. Ett, som borde bita, är att balans mellan könen i ledarskapet leder till ökad lönsamhet. Fler kvinnor ger mer pengar helt enkelt. Det borde vara ett samtalsämne i de manliga nätverk som i dag är plantskola till företagsledningar och bolagsstyrelser där kakorna inte söker makor, utan sina egna spegelbilder.

I dag finns kvoteringsregler i tio EU-länder. Inte i Sverige. Näringsminister Annie Lööf avvisar tvång och tror på utbildning och förändrade attityder. Visst det är det också bra, egentligen det bästa. Men då måste man ha tålamod som alla himlens änglar.

Vi är tålmodiga i Sverige. Trots vår höga placering i internationella jämställdhetsindex har vi inte någonsin haft kvinna som regeringschef. Där är vi sedan länge omsprungna av länder som vi klumpar ihop som ”tredje världen”. Både Argentina och Brasilien har kvinnor som presidenter, länder på machokulturens egen kontinent. Hmmm.

Den arabiska våren bars fram av kvinnor. Tyvärr har de efterkommande valen medfört ett bakslag. I det egyptiska parlamentet har andelen kvinnor krympt till två procent. Frosten har slagit till.

En röst på mötet i Stockholm efterlyste den ”skandinaviska våren”. Det är en utmanande tanke i världens mest jämställda land. Vi behöver fler kvinnor på de högsta positionerna för det allmännas bästa. Och som förebilder, för allas döttrar och söner.

Mer läsning

Annons