Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Egyptisk demokrati?

Annons
Illustration: Tecknar-Olle

Varje år år får Egypten 6,5 miljarder kronor i militärt bistånd från USA. Det finns bara ett land som får mer – grannen Israel. Egypten erbjuder ”stabilitet”. En sekulär och västvänlig arabisk regim. En president som fullföljt fredsavtalet med Israel. Låt vara att det är en ganska kylig fred.

Så Egypten har betraktats som en kompis. Det har spelat mindre roll att president Mubarak införde undantagstillstånd så fort han fick makten. Och det undantagstillståndet gäller fortfarande – efter 30 år.

2001 utvisade för övrigt Sverige två personer till Egypten. Futtigheter som att de riskerade att utsättas för tortyr, bortsåg den svenska regeringen från. Var det den egyptiska regeringens västvänlighet som avgjorde?

Nu har USA, EU och omvärlden en ny situation att hantera.

När Tunisiens president Ben Ali flydde, väcktes förhoppningar även i andra delar av arabvärlden, att de skulle få välja sina ledare, att de skulle få demokratiska fri- och rättigheter. Nu sveper en demonstrationsvåg genom flera städer i Egypten. Även i andra västvänliga länder som Jordanien och Jemen har protester förekommit.

För 31 år sedan störtades en annan ”stabil” och ”västvänlig” regim. Shahen av Iran fick fly hals över huvud den första februari 1979.

Den stabilitet som shahen erbjöd visade sig vara inbillning. Förtrycket och avrättningarna sådde snarare fröet till den revolution som så småningom omvandlade Iran från en sekulär diktatur till en religiös diktatur – med ett mellanspel där det faktiskt fanns en viss frihet för olika politiska riktningar.

Egypten är inte Iran. Landet har en annan historia och andra sociala förhållanden. De religiösa krafterna i Egypten har en annan karaktär än de religiösa krafter som fanns i Iran. Och än så länge verkar de religiösa krafterna ha spelat en underordnad roll i protesterna i Egypten.

Men det var ett fundamentalt misstag av USA att till varje pris hålla fast vid stödet till shahens regim. Det underlättade för de religiösa ledare som mer eller mindre kidnappade den folkliga revolten – och gjorde den till sin.

Alltför ofta har västliga ledare ansett det praktiskt att hålla en diktator under armarna. Och alltför ofta har det slutat med en förskräckelse.

Åt vilket håll ska demonstranterna i Kairo vända sig, för att hitta lämpliga förebilder? Några demokratiska förebilder i arabvärlden finns knappast.

Mer läsning

Annons