Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fyra som stryptes långsamt

Annons
Tradition. Den första 1 maj-demonstrationen i Stockholm. Maningen att demonstrera på 1 maj kom efter Haymarket-kravallerna i Chicago. Arkivbild: Scanpix

Det var den 11 november 1887. Fyra personer, varav en var tidningsredaktör, fördes till galgen i ett fängelse i USA. De sjöng Marseljäsen på väg till sin avrättning. Internationalen, som senare skulle bli arbetarrörelsens signum, hade ännu inte tonsatts.

De som bevittnade avrättningen blev skakade. De fyra blev inte medvetslösa efter att falluckan öppnats under dem. De ströps långsamt i sina snaror. En femte person hade dömts till döden i samma process. Men han begick självmord dagen före avrättningen.

Detta var det rättsliga efterspelet till Haymarket-kravallerna i Chicago. Under en demonstration för åtta timmars arbetsdag kastade någon en bomb som dödade sju poliser. Enligt uppgift blev det sedan skottväxling mellan polisen och beväpnade demonstranter. Även flera av demonstranterna dödades. Ett antal av demonstranterna åtalades för konspiration. Fem av dem fick dödsstraff.

Efter händelserna i Haymarket beslöt American Federation of Labour att starta en kampanj för kortare arbetsdag, med början den första maj 1890. Den andra internationalen (dagens Socialistinternational) hängde på och manade till en internationell mobilisering för kortare arbetsdag just på första maj.

Där har vi upphovet till gårdagens demonstrationer i Örebro – och att första maj blev arbetarrörelsens högtidsdag.

Det var en arbetarrörelse som kämpade i motvind. En arbetarrörelse som kämpade för att över huvud taget få existera. De som hängdes den 11 november 1887 är en påminnelse om att arbetarrörelsens pionjärer tog stora risker.

Att gå ut på gatorna och demonstrera var ett sätt att göra sig hörd i ett samhälle som ännu inte hade demokratiserats. På det sättet är likheten slående mellan arbetarrörelsens barndom och den arabiska våren.

Det brukar heta att arbetarrörelsen mobiliserar sina styrkor just den här dagen. Och visst är det så. Där finns en likhet mellan läget i slutet av 1800-talet och 2012.

Men annars är det inte mycket som är sig likt. Socialdemokraterna är numera en del av det politiska etablissemanget. Alla socialdemokratiska partiledare fram till Göran Persson har suttit som statsministrar.

Första maj som tradition har varit oväntat seglivad. Men nu talar även företrädare för Socialdemokraterna om att något måste förändras. Det kanske inte är demonstrationståg som är grejen. Det kanske är andra aktiviteter. Tillåt mig att presentera ett förslag: Unga nätentusiaster samlas för att ge stöd åt demokratiaktivister i Bahrain. De kan samla information, sprida berättelser på nätet och bryta regimens strävan efter informationsmonopol.

Det handlar om ett land där det är lika farligt att demonstrera för demokrati i dag som det var att demonstrera för åtta timmars arbetsdag i Chicago på 1880-talet. Ett land där människor har dömts till döden för att de är demokratiaktivister.

Det vore ett sätt att knyta an till den 11 november 1887, då fyra personer hängdes.

Mer läsning

Annons