Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När terrorismen kom till Sverige

Annons
Terroristdåd. Om någon trott att terrorism inte kan drabba Sverige, är det uppenbart fel. Här ett exempel på ett terroristdåd som inträffade för snart 103 år sedan: attentatet mot logementsfartyget Amalthea. Arkivbild: Scanpix

En självmordsbombare i Stockholm. Flera personer med svenskt medborgarskap arresterade, misstänkta för att planera ett terrordåd mot den danska tidningen Jyllands-Posten. Är det ett uppvaknande vi ser? Börjar Sverige äntligen inse att terrorismen är ett hot?

Visst är terrorismen ett hot. Men att mörda människor för att uppnå ett politiskt eller religiöst mål är ingenting nytt. Terrorismen är ett fenomen som har funnits i århundraden.

Mordet på Gustav III utfördes av Jacob Johan Anckarström. Men han var bara ett redskap för en grupp sammansvurna adelsmän som var missnöjda med kungen. Avsikten var att genomföra en statskupp. Ett klassiskt terroristdåd, om man så vill.

1908 sprängdes en bomb på fartyget Amalthea i Malmö. Ombord fanns brittiska strejkbrytare. En person dödades och 23 skadades. Tre ungsocialister låg bakom attentatet. Två av dem, Anton Nilsson och Algot Rosberg, dömdes till döden.

Algot Rosberg fick sin dödsdom omvandlad till livstids fängelse av Högsta domstolen. Anton Nilsson benådades. Och ända till sin död, 1989, var Anton Nilsson socialistisk agitator, populär i delar av vänstern. En terrorist? Javisst, utan tvekan.

1971 attackerades Jugoslaviens ambassad i Stockholm av två unga män som tillhörde den fascistiska Ustasja-rörelsen. Den jugoslaviske ambassadören skottskadades – och avled. När de två männen greps av polisen ropade de bland annat ”leve Ante Pavelic”. De hyllade alltså den man som, på direkt uppdrag av Adolf Hitler, ledde en lydregim i Kroatien under andra världskriget.

1972 kapades ett flygplan mellan Stockholm och Göteborg av Ustasja-medlemmar. De personer som dömts för attacken mot Jugoslaviens ambassad frigavs. Planet flög sedan till Spanien, där terroristerna fick en fristad.

Tre år senare var det dags igen. Men nu var det terrorister med marxistisk retorik som slog till. Medlemmar i Baader-Meinhofligan ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm. Ambassadbyggnaden sprängdes. Under dramat dödades två personer ur gisslan och en av terroristerna.

Den palestinska terrorismen på 70-talet drabbade egentligen aldrig Sverige. Men den var sekulär till sin karaktär. Motiven var nationalistiska, snarare än religiösa. Ibland genomfördes dåden i form av rena självmordsattacker. Men ofta togs gisslan, med syfte att kräva frigivning av fångar.

Terrorister är ofta ganska unga. De är oftast män. Och de betraktar sig själva som utvalda. Ibland har de levt i ett utanförskap. Ibland har de själva valt ett utanförskap. De är övertygade om att de kämpar för en större sak – ett mål som är så stort att det är värt att döda oskyldiga människor. För arbetarklassens frigörelse. För Kroatiens självständighet. För palestiniernas rättigheter. Eller för islam.

I stort sett alltid motverkar terroristerna sitt syfte. Den tyska arbetarklassen ville inte veta av Baader-Meinhofligan. De flesta muslimer vill inte ha med al-Qaida att göra. De palestinska terrordåden på 70-talet skapade i och för sig uppmärksamhet. Men dåden ledde också till en antipati för palestinierna som grupp.

Ustasjas terrordåd ökade sympatin för Titos regim, trots att det var en kommunistisk förtryckarregim.

Så om någon trott att terrorism inte kan drabba Sverige, är det uppenbart fel. Men det är inte något nytt.

Mer läsning

Annons