Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kramkalas på BB-återträff

Det blev stort kramkalas i lasarettets foajé i lördags. Den ena kvinnan efter den andra kom in och såg sig nyfiket om.Det var tidernas första återträff för alla som jobbat på BB i Lindesberg på 60-och 70-talet.

Annons

Vivianne Eriksson och Lisbeth Axelsson jobbar båda på Lindesbergs lasarett. I flera år var de på BB-avdelningen som numera är nedlagd. En dag pratade de minnen från den tiden och kom på att det skulle vara väldigt roligt att träffa allihop igen. Sagt och gjort! De arrangerade en återträff och ett 40-tal före detta kolleger ville komma.

– Många av dem har jag inte sett på minst 30 år. Det är så roligt! Vi upplevde ju BB-tiden som väldigt skoj, sa Vivianne Eriksson.

De flesta såg ut att känna igen varandra, men för säkerhets skull kom Lisbeth Axelsson med namnlappar och klistrade på alla.

Låg till sängs

Gunilla Engstrand och Kerstin Charlier är systrar och de jobbade båda på BB i slutet av 60-talet och fram till 1971. Då fick mammorna, särskilt förstföderskorna, ligga till sängs flera dagar. Och det var bara en del pappor som var med på förlossningarna, i så fall med vit rock och skyddstossor på skorna.

– Det var ett omväxlande jobb, för vi var med ända från att de kom in till lasarettet, på förlossningen och sedan på BB och i barnsalen, berättar Kerstin Charlier.

Som en stor familj

Systrarna minns jobbet med känslan av att de var en stor familj. De som inte hade egna familjer umgicks också mycket på fritiden.

– Och vad vi städade. Det var ju så viktigt med hygienen. Men det hann vi, för det var aldrig underbemannat då.

Stora förändringar

Bland de äldsta i gänget var barnmorskan Brith Klintenberg, anställd från 1961 till 1983, många år som avdelningsföreståndare. Hon fick vara med om stora förändringar.

– Utvecklingen innebar bara fördelar, förutom en sak – hygienen och infektionsrisken. Det är inte längre så nogräknat om en pappa är förkyld, han får ju vara med ändå.

Fantastiskt

Nu tycker hon det är alldeles fantastiskt med detta återseende, och minns sammanhållningen som väldigt stark.

– Det kunde vara jobbigt så man knappt orkade stå på benen, ändå upplevde man det så positivt och sa när nästa skift kom att ”det har gått bra idag”.

Mer läsning

Annons