Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gråten alltid nära hos den forna lokalredaktören

Hon beskriver sig själv som riktigt fyrkantig, en träkloss utan häftiga passioner. Sedan skrattar hon gott. Humor fattas inte, men Stina Gottliebsson i Löa är en kvinna som står med fötterna på jorden och vet vad hon vill.

Annons
Bestämda steg. Stina Gottliebsson är nöjd med allt som livet ger och uppskattar vardagen där en promenad med hunden Pella är ett givet inslag.

Hunden Pella, en blandras med glatt viftande svans, är den första att hälsa utanför den rödfärgade bergsmansgården.

Hon följer sedan med in i köket i hopp om att bli klappad.

Stina vinkar av kusinbarnen som just varit på besök, plockar därefter ihop kortleken på köksbordet.

En sista runda Chicago har de hunnit med på förmiddagen. Kortspel är ett av många intressen hos Stina. Hon minns föräldrarnas bridgepartyn på lördagskvällarna då hon var barn och syskonen inledde sedan söndagen med pyjamasbridge. Nu syns Stina veckovis i resultatlistorna från Kopparbergs bridgeklubb.

Hon är född och uppvuxen i Stockholm men tillbringade många somrar hos mormor och morfar på Södra bergsgården mellan Löa och Kopparberg.

– Jag trivdes där och när Tor och jag började titta efter sommarhus drogs blickarna hitåt. Vi hittade den här gården, men det var ju inte direkt någon sommarstuga.

Makarna hade hus i huvudstaden där båda också jobbade, men vid första besöket i Löa föll de pladask för bergsmansgården. De kände att det var dags att plöja fårorna åt andra hållet ett tag.

– Då jobbade jag som redaktör på Arlas personaltidning. När jag fick nej på frågan om tjänstledigt sade jag upp mig.

Stina var tidigt inne på att utbilda sig till journalist.

– Anledningen var fånig. Som barn var jag blyg och försagd. Jag vågade inte ens ringa och beställa tid hos frissan. Då tänkte jag att så kan inte en jornalist vara.

Stina gick ett år på journalistinstitutet och var klar i mitten av 60-talet.

Med yrkeserfarenhet från olika personaltidningar i bagaget flyttade hon 1985 med Tor till Bergslagen och började jobba som frilansare.

Hon fick snabbt kontakt med lokaltidningen, Bergs-lagsposten.

– Någon fast anställning hade jag aldrig, utan tog vikariat, längre och kortare plus att jag hoppade in vid behov.

Lokaljournalistiken har alltid fascinerat Stina.

– Det finns hur myc-ket som helst att skriva och berätta om. Men det bästa med yrket är möjligheten att kunna knacka på hos i princip vem som helst och ställa frågor. På så sätt kan jag också stilla andra människors nyfikenhet.

Hon tycker om att ta reda på saker, lära sig och utveckla tankar. Ändå beskriver hon sig själv som både fyrkantig och en ljummen träkloss.

– Stabil, lugn och lite sävlig. Egentligen har jag inga passioner eller livliga intressen. Men med det är jag nöjd och trivs.

Det enda som kan uppröra är när skruvar inte går att få på plats.

– Då kan det börja osa ganska snart. I övrigt går jag inte igång på så mycket. Om inte man räknar min ohjälpliga gråt i de mest skilda sammanhang. Tårarna rinner vid varje segercermoni i OS, även om en kines vunnit. Jag lipar till morgontidningens notiser om innebrända kor eller försvunna barn som kommer till rätta. Skolavslutningar och luciatåg är en ljuv pina. En gång presenterades jag som Stina, hon som gråter när hon ser svenska flaggan ...

Bestämda åsikter har hon ändå om det mesta. Stina är bland annat på det klara med att religion inte är något för henne. För några år sedan gick hon ur Svenska kyrkan.

– Andra får tycka som de vill, bara jag får göra detsamma. Jag opponerar mig sällan eller propagerar för något. Däremot lyssnar jag på andra och tar lärdom. Jag är inte den som fattar en ståndpunkt och därefter inte fattar något mer ...

I fråga om politik deklarerar hon inte klart sin ståndpunkt, men säger sig dras mot mitten.

– Jo jag röstar, men det är nästan så jag får slå tärning.

Stina skrattar och skakar sedan på huvudet åt både EU och euron.

– Bara frågan om jämlikhet och frihet blir svår. Det är begrepp som inte går ihop. Lite tyglar måste människan ha om vi ska vara jämlika.

Sedan några år är Stinapensionär, men som så många andra i samma ålder funderar hon på vart all tid tar vägen. Hon ägnar sig gärna åt det lokala föreningslivet som är en viktig livsnerv på landsbygden.

– Det är roligt att kunna bidra. Allt blir så mycket enklare om man går samman och hjälps åt. Tillsammans kan man få saker att hända.

I den mån det går tar Stina dagen som den kommer.

– Hunden måste ju få sitt. Men då kommer jag själv ut också. Förmodligen har jag och många med mig mer rutiner än vi vet om. Men jag är inte någon man kan ställa klockan efter i alla fall.

Stina om...

... kultur?– Tycker jag mycket om. Jag går ganska ofta på konserter och utställningar, gärna lokalt. Det är fascinerande och tänkvärt vad människor kan skapa.

... musik?– Jag lyssnar gärna, men är inte det minsta musikalisk själv. Men musik i bakgrunden som skval vill jag helst slippa.

... pengar?– Är bra att ha. Men jag förundrar mig mycket över folk som behöver så in i bängen mycket.

... makt?– Beror på hur man definierar ordet. Jag har dålig förståelse för dem som strävar efter mycket makt och utnyttjar andra.

Fakta

Namn: Stina  Gottliebsson.

Ålder: 69 år i mars.

Familj: Maken Tor Åhman, hunden Pella och katten Ruben.

Bostad: Bergsmansgård från 1830 i Västra Löa.

Detta visste du inte  om Stina: – Jag kan laga mat och gillar rejäl matlagning, som långkok. Jag tilllagar gärna exempelvis dillkött eller ärtsoppa.

Mer läsning

Annons